• Anonym (TS)

    Hatar min man

    Jag träffade min absoluta drömkille och vi blev förälskade i varandra med en gång. När vi berättar om hur vi blev tillsammans låter det som en saga och vår kärlek var jättestark. Vi har varit tillsammans länge och jag trodde att vi kände varandra jättebra.

    Det var svårt att oss att få barn. När vi väl lyckades fick vi trillingar. Överallt tycker folk synd om oss, men vi ville ha tre barn så det är bortkastat ojande. Barnen är roliga och fantastiska. Det är min make jag inte klarar av längre. Han blev som förbytt av att bli pappa.

    Från att ha varit någon jag beundrat och sett upp till tycker jag nu att han är SVAG och jobbig. Han har skitstora problem med att sätta gränser. Antingen låter han barnen köra över honom totalt, eller så är han bäng i bollen och bara ryter som en galning. Noll balans. Stackars barn. Jag hatar honom faktiskt när jag ser honom med barnen.

    En del av mig vill bara ta ut skilsmässa på en gång och slippa token, men samtidigt tänker jag att han då kommer att ha barnen 50 % av tiden och jag litar inte på att han klarar av det, helt ärligt.

    Känner mig lurad. Det här är inte alls killen jag valde som partner. Vad f-n hände?

    Det hjälper inte att tala med honom heller för han blir bara arg och sur. Det är som att vår familj är en fin sommardag och han är regnmolnet som pajar allt.

    P.S. Barnen är nu tre år och toppenglada, men förvirrade av alla dubbla signaler. Rynkar på näsan

  • Svar på tråden Hatar min man
  • Anonym (TS)
    Lajkie skrev 2013-07-27 21:14:06 följande:
    Han kanske har en depression? Hur mår han? Om ni är ensamma, finns hans gamla jag därinne nånstans?
    Jag känner inte igen honom alls. Han har säkert en depression. Rynkar på näsan Nej, jag "hittar" honom ingenstans, men det är bättre de få gånger vi är utan barnen.
  • Anonym (TS)
    Lajkie skrev 2013-07-27 21:15:35 följande:
    Vi har också tre barn, inte trillingar men 3 barn inom loppet av 3 år fick vi, och jag känner själv att jag periodvis inte alls är samma glada tjej som när vi träffades jag och min man!
    Är ni också olika när det gäller uppfostran?

    Det stör mig så mycket att jag måste vara "bad cop" till hans "good cop" hela tiden. Han är den som ger med sig och därför testar de gränserna jättemycket. Vi har fått klagomål från förskolan att de är lite för utåtagerande och får utbrott när de inte får som de vill. Rynkar på näsan

  • Anonym (TS)
    FlamingRed skrev 2013-07-27 21:18:44 följande:
    Hur länge var han föräldraledig med barnen, och hur mycket har han varit ensam med dom hela nätter?
    Vi var föräldralediga samtidigt väldigt länge. Han har haft ganska stort ansvar periodvis eftersom jag hade en lång konvalescens efter förlossningen och fortfarande inte är helt bra, men jag gör så gott jag kan. Om han hade varit mer "stadig på hand"/konsekvent med barnen hade han sluppit många skrik, utmaningar och konflikter. När jag är ensam med dem är det som helt andra barn.
  • Anonym (TS)
    Kaffemaya skrev 2013-07-27 21:23:24 följande:
    Men ts att få trillingar är en enorm press och stress men även en glädje. Får ni nån avlastning ibland och kan göra nåt bara för er som par? Det är intensivt så ja det kanske är en behövlig sak, vi åker bort var tredje helg, sover och äter det första dygnet och myser på söndagen innan vi åker hem
    Nej, vi har jättesvårt att få barnvakt. Det är ingen som "vågar" ha dem. Det finns en äldre dam med i bilden som vågar, men hon har varit sjuk och haft ont så vi vill inte belasta henne. De gånger vi faktiskt kommer ut så har det varit hon som "räddat" oss.
  • Anonym (TS)
    Lajkie skrev 2013-07-27 21:27:01 följande:
    Vi har i stort sett samma värderingar kring uppfostran, jag förstår att det är jättejobbigt att vara den "dumma" hela tiden.
    Hela situationen låter jättejobbigt, säkert även för honom, men enda sättet är väl egentligen att han ger med sig och inser att ni har problem. Familjerådgivning kanske vore på sin plats, men även att han sökte vård för sitt mående.
    Ja, jag står inte ut med att "allt" ska vara negativt, svårt och jobbigt. Jag är en positiv person. Hade jag vetat att vi skulle få det så här så hade jag aldrig blivit tillsammans med honom.
  • Anonym (TS)
    FlamingRed skrev 2013-07-27 21:31:11 följande:
    Men vad är hans åsikt kring detta? Att han gör "rätt", eller kanske att han känner sig begränsad, eller har du helt enkelt ingen insikt i hur han upplever det?
    Jag vet inte hur jag ska få honom att dela med sig av sina tankar. Han gör det inte av sig själv och inte när jag frågar heller. Jag försöker förstå. Ställer frågor, lyssnar och vill hitta lösningar, men jag börjar bli desperat (och jävligt irriterad) på att inget funkar.

    Det är svårt att få ur honom vettiga svar. När jag frågar lite mer envist blir han antingen arg-anfallande eller arg-undfallande. Inget av det leder någon vart.
  • Anonym (TS)
    Anonym (TS) skrev 2013-07-27 21:36:06 följande:
    Jag vet inte hur jag ska få honom att dela med sig av sina tankar. Han gör det inte av sig själv och inte när jag frågar heller. Jag försöker förstå. Ställer frågor, lyssnar och vill hitta lösningar, men jag börjar bli desperat (och jävligt irriterad) på att inget funkar.

    Det är svårt att få ur honom vettiga svar. När jag frågar lite mer envist blir han antingen arg-anfallande eller arg-undfallande. Inget av det leder någon vart.
    Exempel (vanligast):
    "Så där kan du ju inte göra. Du lär henne ju att hon kan skrika sig till saker."
    "Ja, skyll på mig bara. Du tycker alltid att allt är mitt fel"

    eller:
    "Det blir orättvist mot barnen om du gör så där"
    "Ja, jag är en helt vääärdelös pappa"
    "Men det sa jag inte. Jag tycker du är en bra pappa, men du behöver bli mer konsekvent"
    "Nää, jag är helt sämst"

    Skrikandes

  • Anonym (TS)
    FlamingRed skrev 2013-07-27 21:41:56 följande:
    Så du har inte en blekaste aning om hur han själv tänker kring sina "gränsdragningar"??
    Du har onödigt laddade ord som stämmer dåligt med min situation. Projicerar du? Jag är en mjuk, glad, intresserad hustru som försökt lyssna, förstå och lösa på många sätt, men jag kan inte läsa tankar som han inte vill dela.

    Han säger ofta saker som att han "inte orkar" vara konsekvent och "jaha, men vad ska man göra då?" fast jag svarat honom ofta, ofta.
  • Anonym (TS)
    traveler skrev 2013-07-27 21:48:53 följande:
    Njadu, kommer du inte gå under om du stannar? Det blir väl varken bra för någon, varken för dig, barnen eller relationen
    Jo, kanske. Har börjat göra saker som jag egentligen inte vill göra för att "trösta" mig. Är så ledsen över hela situationen och vet inte hur jag ska kunna lösa den. Mina känslor har gått från bergstark kärlek till ... ja... Obestämd
Svar på tråden Hatar min man