Hatar min man

Vi var föräldralediga samtidigt väldigt länge. Han har haft ganska stort ansvar periodvis eftersom jag hade en lång konvalescens efter förlossningen och fortfarande inte är helt bra, men jag gör så gott jag kan. Om han hade varit mer "stadig på hand"/konsekvent med barnen hade han sluppit många skrik, utmaningar och konflikter. När jag är ensam med dem är det som helt andra barn.

Jag vet inte hur jag ska få honom att dela med sig av sina tankar. Han gör det inte av sig själv och inte när jag frågar heller. Jag försöker förstå. Ställer frågor, lyssnar och vill hitta lösningar, men jag börjar bli desperat (och jävligt irriterad) på att inget funkar.

Det är svårt att få ur honom vettiga svar. När jag frågar lite mer envist blir han antingen arg-anfallande eller arg-undfallande. Inget av det leder någon vart.

Du har onödigt laddade ord som stämmer dåligt med min situation. Projicerar du? Jag är en mjuk, glad, intresserad hustru som försökt lyssna, förstå och lösa på många sätt, men jag kan inte läsa tankar som han inte vill dela.

Han säger ofta saker som att han "inte orkar" vara konsekvent och "jaha, men vad ska man göra då?" fast jag svarat honom ofta, ofta.

Ok. Tack.

Precis så är det. Frustrationen över att han är Mr Mussla är enorm. Han verkar inte tänka alls utan har någon slags (idiotisk) autopilot på och han verkar inte förstå alls att han gör fel. Barnen kan ta skada av hans destruktiva beteende. Det har hänt att han kallat barnen både det ena och det andra så att de hört honom. Hur sjutton ska man kunna stanna kvar hos och älska en sådan person?

Han vägrar flytta ut och jag har inte råd att bo kvar själv.

Jag vill först veta vad som har hänt med honom. Varför är han sådan här? och sen ta ställning till om det går att "få tillbaka" honom. Sen kan jag lämna honom, när jag prövat allt. Mitt bland allt svammel här på FL brukar det finnas flera vettiga röster. Jag startade den här tråden för att kunna sålla fram dessa guldkorn. Jag har säkert missat något (annars borde jag ju förstå bättre vad det är som händer) men jag fattar ingenting av det här.

Vi brukar ofta dela på oss och han har haft dem mycket. Jag förstår hur du tänker, men nej, jag hatar sådana morsor. Han är lika mycket förälder som jag.

Han säger att de är väldigt stökiga. När de kommer hem brukar de vara väldigt uppvarvade, men det lägger sig efter en dag eller två. Jag vet inte om det var så du menade?