Hatar min man

Det du beskriver låter lite som min mans beteende när han blev deprimerad. Nu i efterhand kan han inse hur fel han betedde sig, men medan det pågick lade han skulden hos alla andra och hade svårt att se sin egen del.

Att ha tre treåringar måste ju vara en stor påfrestning och det kan vara väldigt olika vilka åldrar och vilka beteenden hos barnen man som vuxen upplever som "jobbigast". Och vilken tröskel man har beror ju på måendet i övrigt.

Jag ställde tillslut ultimatum för min man. Att han sökte hjälp för sitt mående eller att vi gick isär helt enkelt.

En sak som hjälpte oss mycket då han börjat må bättre var att vi gick på individuell föräldrarådgivning. Det var ett jättebra sätt att få samsyn kring uppfostran och kunna diskutera utan att komma i affekt. Dels på rådgivningen och dels genom att kunna referera till den hemma. Vi blev också bättre på att "lösa av" varandra om vi märkte att någon tex tappade humöret - och eftersom vi pratat om det innan såg vi det inte längre som kritik då den andre kom och blandade sig i en konflikt med barnen, utan som avlösning.