Hatar min man

Han förändrades direkt... Du då?

Klart man blir grinig om man är trött! Hur mycket bidrar du till era gemensamma kostnader osv?

Han behöver kanske gå ner i arbetstid medan du kanske behöver arbeta mer för att fylla upp hålet det blir i ekonomin?

Varför ljuger du för honom?

Oj, oj, ja det är inte lätt men jag vet inte om jag håller med om det där med att du skulle vara förbrukad. Även om du skulle ha sån otur att du inte skulle träffa någon ny så säger man ju hellre ensam singel än ensam i tvåsamhet. Det tråkiga är ju att han inte vill ändra sitt beteende utan blir arg när du för det på tal.

Det tråkiga är att det här problemet är så vanligt. Oftast är det tjejen som tröttnat på killen men har svårt att lämna pga barnen, det ekonomiska, etc. På sätt och vis så blir det ju som ett slags psykologiskt fängelse. 

Jag antar att du får följa ditt hjärta... Lycka till        

Jag kan inte låta bli att tänka om TS är perfekt. För de verkar hon vara. ALLT är hans fel!! Antagligen har ni båda förändrats, det är en stor omställning ni gått igenom. Vill du inte fortsätta kämpa, typ parterapi?, så tycker jag faktiskt ni borde göra slut. INTE bara för din skull utan för hans skull, kan inte va kul att leva med nån som hatar en.

Jag är tillbaks lite till det här med hur mycket har han varit ensam med barnen?

Du har skrivit ni båda varit föräldralediga, men hur mycket har han haft hand om barnen helt ensam?

Och ärligt, hur mycket har du från början kontrolloret/styrt/påpekat/försökt hjälps/osv/osv i hans föräldraroll under er gemensamma föräldraledighet?

Arbetar du heltid? Yrkesarbetar ni lika många timmar per vecka? Bidrar du lika mycket i kronor?

Och ändå tjänar han mer? Har svårt att tro att det handlar om yrkesarbete utan tror att du räknar in varenda timme hemma som arbetstid, men jag kan ha fel.

Du skriver att du hatar honom och tycker att han är en usel pappa och förebild. Klart det är en lögn då om du säger till honom att han är en underbar pappa...

Och när han haft dom ensamma hela dagar/nätter, har allt funkat ok?

Har du alltså bett honom att flytta ut ?

Han är nog inte den enda som har förändrats, men så länge han inte vill försöka göra nått åt saken så går det ju inte.

Eftersom vi inte lever i eran relation så är det även svår för oss att förstå.

Men ibland så växer man helt enkelt ifrån varandra under småbarnsåren      

Jag tänker mer på mat och läggning och sånt, vardagsbestyren. Funkar dom bra när han gör sånt ensam?

Behöver jag? Fl har ingen sån regel. Så hur många timmar per dag yrkesarbetar du resp. han? Någonstans kommer hans trötthet ifrån.... Du behöver naturligtvis inte tro det, utan du får tro att han blev personlighetsförändrad och elak när barnen föddes och att tröttheten inte påverkar.

Har tyvärr svårt att tro att han tror dig när du mest hatar och kritiserar honom.

om jag var du skulle jag ta ytterligare ett samtal med honom. Inga hårda ord utan bara mjukt och fint, liksom visa hur uppgiven du faktiskt känner dig och säga att ni måste gå i terapi tillsammans, om inte familjen ska gå under och upplösas. Om han inte inser det, då kommer du inte orka speciellt länge till. Det låter inte riktigt som att ett ultimatum är läge än, men om du verkligen BER om parterapi, för barnens skull, för hans skull, för din skull, för ER skull...tror du inte han kommer nappa då? Många säger ju nej till terapi först för de tror det ska vara läskigt eller hotfullt på något vis. 

Det du beskriver låter lite som min mans beteende när han blev deprimerad. Nu i efterhand kan han inse hur fel han betedde sig, men medan det pågick lade han skulden hos alla andra och hade svårt att se sin egen del.

Att ha tre treåringar måste ju vara en stor påfrestning och det kan vara väldigt olika vilka åldrar och vilka beteenden hos barnen man som vuxen upplever som "jobbigast". Och vilken tröskel man har beror ju på måendet i övrigt.

Jag ställde tillslut ultimatum för min man. Att han sökte hjälp för sitt mående eller att vi gick isär helt enkelt.

En sak som hjälpte oss mycket då han börjat må bättre var att vi gick på individuell föräldrarådgivning. Det var ett jättebra sätt att få samsyn kring uppfostran och kunna diskutera utan att komma i affekt. Dels på rådgivningen och dels genom att kunna referera till den hemma. Vi blev också bättre på att "lösa av" varandra om vi märkte att någon tex tappade humöret - och eftersom vi pratat om det innan såg vi det inte längre som kritik då den andre kom och blandade sig i en konflikt med barnen, utan som avlösning.

Träning ger färdighet tänker jag  och han behöver träna, det vinner både han, barnen och du på.
Visserligen kanske han inte kan sätta gränser lika bra som du, hålla ordning lika bra som du, tänka på allt på samma sätt som du och se helheten.
Men det enda sätt han kan lära sig det på är att prova och prova och prova igen. Träna allså,
Du kanske tänker då att det kommer gå ut över barnen, ja, det kanske det gör säger jag, men det går mer ut över barnen att dom har en mamma som hatar deras pappa, en pappa som känner sig underlägsen mamma och som troligen kommer bli mer och mer handlingsförlamad, för när man är osäker så tar man inga intinativ.
Han behöver känna att han kan, och kan bra, lika bra som du, han behöver känna att vingarna bär helt utan att du är med.
Han behöver kort sagt en dos självförtroende.
Och det får han när han provar och märker att han kan själv, att han är en bra pappa, att det funkar när han har hand om barnen själv.
Där tror jag nyckeln ligger ts, han måste våga, han måste prova och han måste känna att han lyckas.
Själv.         

Det är nummer ett, nummer två är att sätta en bok om gränsdragningar gentemot barn på ett sunt sätt i händerna på honom.  

Jag har en sådan regel, så om du vill få svar från mig får du visa normalt hyfs. Jag är trött på folk som beter sig illa för att de kan.

50 respektive 35.

Åh jag blir så irriterad på fruntimmer som dig!
Det var ju en sak att leva ihop när ni var själva... Klart att man är på ett annat sätt.
När man väl får barn då ändras man, och även fast man har velat haft barn och längtat så är det inte så lätt att hantera den stora förändringen (och nu fick ni ju en mega förändring!).
Hjälp honom hitta balansen istället för att gå runt och var frustrerad på honom! Han behöver inte ha någon depression  för att inte ha hittat balansen av att vara "snäll pappa" och sätta gränser!
Ge honom en stöttande han istället för att dra undan mattan! 

Även om "hans sätt" är att skrika på barnen, kalla dom fula saker så de hör och tala illa om dom? Jag tycker inte det är ngt man ska låta fortgå för att pappan ska lära sig föräldraskap faktiskt. Och att han inte kan ta att ts säger ifrån när han gör sådana fula saker mot sina barn gör ju att jag verkligen förstår hennes ilska. En vuxen man som kör martyrspelet när han blir uppmärksammad på att man INTE skriker skällsord åt små barn är ju så oattraktiv att det finns inte. Har han inget som helst eget driv till att försöka låta bli att skrika så skulle jag också ge upp. Skriker min man skällsord åt sina barn så skriker han ju skällsord åt mina barn, och den som gör det har klivit över gränsen och kommer att få veta det. Precis som han hade gjort klart för mig om jag ballat ur och snackat skit om barnen så de hör..

Vilken jättesvårt situation, TS!

Det går flera varningsklockor i vad du beskriver att din man kan vara deprimerad. Det skulle göra att han ser det förflutna, nutiden och framtiden som genom en negativ filter. Det blir lätt till med förvrängningar som - säger du något negativt om honom som pappa, så förstärker du bara vad han redan vet, att han är jättedålig. Säger du nåt bra, så vill du bara vara snäll, för han vet ju redan att han är jättedålig. Depression kan göra väligt elaka saker till tankerna.

JAg kan tänka mig att du har pratat med honom 5011 gånger. Jag skulle säga till honom att du inte VILL skiljas. Att du vill leva med honom, och att du vill att ni båda ska må bra. Men att du just nu inte må bra, du känner dig trött och utbränd. Känner han samma sak? Om ja, vad ska ni göra mot det? Om nej, kan han hjälpa dig? Kan han tänka sig något som kan göra situationen lättare?

Distriktsläkare, bvc, soc, diakon?

Det kan vara bra om ni både prata enskilt med någon i början, till exempel. Bara att det händer något.  <3