Ni som råkat ut för bältesläggningar

Hej!

Jag måste få beklaga över din situation. Den låter tyvärr inte så vidare trevlig och jag hoppas att du snart får bukt med de värsta problemen som finns för dig.

Det med bältesläggningar är ingen vidare situation då jag vart inblandad i några sådana situationer i samband med mitt arbete. Det är inget som är kul för personalen och minst roligt är det för den drabbade. Dock så ska det användas (vet att det har missbrukats, men relativt ovanligt) enbart för att du själv inte skall riskera att skada dig och när alla andra metoder har prövats. Alltså när det inte finns några alternativ och när risken för självskada är för stor. DVS. när personalen inte längre har någon kontroll på dig och dina symptom.

Bältesläggningar vill jag säga (kan ha fel) är relativt ovanligt förekommande, men de förekommer.

Så här säger lagen:  Lagen om psykiatrisk tvångsvård ger möjlighet till åtgärden om det finns en omedelbar fara för att patienten allvarligt skadar sig själv eller någon annan. Utifrån ditt fall är det svårt att avgöra då rispningar i sig kan bli allvarligt, men i det fallet, om personalen lyckas få tag på det du rispar dig med så har faran upphört och därför bör inte bältesläggning i det fallet vara aktuellt. Men börjar du hota att du skall skära halsen av dig, hotar personalen med det vassa föremålet, då kommer du nog få ett helvete, med polis som följd och rättsliga åtgärder, så det är helt beroende på situation.

Men för att sammanfatta. Det skall vara sista utvägen i de fall där du och dina symptom hotar dig själv och/eller andra. 

Tack för svar! Jag har även varit lite skeptisk mot att ta mediciner då jag haft så många olika och som jag fått jobbiga biverkningar av. Har ju hört talas om tvångsmedicinering, men kan man ge det i form av antidepp? Är man under tvångsvård så har de väl faktiskt rätt att medicinera mig mot min vilja om jag vägrar att ta min medicin, eller??

Ja det tror jag dem har. Inte fullt insatt i alka lagar och regler.

men om jag får fråga. Vet du vad dina problem beror på? Du behöver inte svara - men det jag undrar lite är vad du är rädd för vad som ska hända.

Jag är en 18 årig tjej som för ca 2 år sedan åkte på min första ångestattack. Innan dess var jag världens lyckligaste tjej som älskade livet. Nu minns jag inte ens hur det ska kännas att må bra. Ångesten kom nog på grund av långvarig stress, har alltid varit väldigt högpresterande och ställt höga krav på mig själv i skolan. 
Att ta kontakt med psykiatrin var det största steget jag gjort i hela mitt liv, jag kunde inte acceptera att jag, jag skulle prata med en hjärnskrynklare, sånt gjorde ju bara galningar! Som så många andra har jag förknippat psykiskt sjuka med galenskap och det gjorde mig väldigt ledsen och rädd att det nu var jag som hamnat där. Jag kan tänka en idag att jag inte hör hemma inom psykiatrin, jag är rädd för allt som har med psyk att göra.
När jag sedan fick lpt så blev det ju inte precis bättre. Aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag var inlåst, fönstren var låsta, jag hade ingen makt, dem hade makten över mig. Jag som annars har ett sånt kontrollbehov fick ju såklart panik. Lyckades ju som sagt prata mig ur lpt efter bara ett par dagar. Är bara så rädd att jag ska hamna där en andra gång och att dem då insett att de kanske inte kan lita på mig och sedan håller mig kvar där i flera veckor. Jag skulle bli helt galen och skulle göra allt för att komma ut därifrån. När jag låg inne gav de mig antipsykotisk medicin trots att jag inte ens var psykotisk, vilket gjorde mig väldigt osäker. Vill inte få i mig något som gör att jag blir helt slapp och går som en zoombie hela dagarna. Fick verkligen anstränga mig för att behärska mig när jag var där, kunde lika gärna rispat mig, sparkat vilt omkring mig.
Jag är ändå en väldigt orolig tjej som fortfarande känner mig som 3 år, och på avdelningen finns ingen trygghet. Litar inte på någon i personalen förutom min psykolog, men hon kan ju inte alltid närvara. Är i en väldigt djup depression och min psykolog tycker inte att jag är med riktigt, jag är helt enkelt för trött för att lyssna. Jag är näst intill apatisk, hon får verkligen pressa ur mig mina känslor.
Kommer inte klara att bli inlagd en gång till, kommer flippa ur och min största rädsla är just bältessängen, att inte ha någon kontroll, litar ju inte på någon, bara min psykolog och hon får väl inte direkt vara med om en sådan situation skulle uppstå?
 

Jag lider med dig. Dock har jag bara varit med som utomstående och ej insatt i några individuella anledningar.

det du beskriver är nog mångas vardag idag och du är inte ensam.

Du vet inte vad som framkallar dina attacker?

Förut var det stress, nu tror jag att det är en blandning av ätstörningar och oro...

Okej. Tråkigt att höra. Jag hoppas det blir väl med dig...

Jag har jobbat många år inom psykiatrin med de allra sjukaste i våran stad som varit tvångsvårdade. Jag har aldrig varit med om bältesläggning pga rispningar. Det vi gör är att erbjuda samtal och lugnande medicin. Om det inte räcker så ser man till att aldrig lämna den som skadar sig utan uppsikt. Vi har tex tagit bort dörren till någons rum, haft en personal som sitter utanför dörren.
Bälte tas bara till i extremfall mot någon som är väldigt våldsam, tex slår andra, slänger möbler omkring sig, eller som någon en gång gjorde, slog sönder en glasdörr och skar sig besinningslöst med skärvorna. Bälte används då mycket för att kunna ge tvångsinjektion av lugnande medicin eller antipsykotisk medicin.
Jag tycker inte du ska vara orolig för att berätta för din psykolog hur du mår, hon är ju till för att hjälpa dig!
Jag hoppas du kommer att må bättre snart!

Okej, ja jag kanske borde berätta för henne. Tack för svar!

Lagd i bälte blev jag, när jag bråkade och skrek. Levde fan helt enkelt. Att hamna i bälte är verkligen ingen trivsam upplevelse, man läggs oftast på ryggen i en säng. Man får bägge ben, armar o midja fastspänt hårt mot sängen/underlaget. När bälterna väl sitter där, då är man helt utelämnad och inkapabel att göra någonting. Känslan av att vara i sådant skick är för mig faktiskt eftersträvsambar och något jag ibland längtar efter. Man blir oftast nerdrogad och får ibland LPT, vips så bestämmer de ALLT. Hur länge du ska vara kvar, vad du ska säga, göra, äta, tänka, ja allt........ De bestämmer även om du behöver bältas igen, behöva mer medicin, avskiljas / inlåsas i liten cell / rum