Några tonårsföräldrar som kan berätta hur det känns när ens tonåring säger att den skall bli förälder

Jag var 21 år när jag blev gravid första gången och när jag berättade det för mina föräldrar (jättelycklig och väntade mig naturligtvis jubel) - så blev min mammas reaktion först tystnad, sedan: har ni verkligen tänkt igenom detta, och sedan: ja vänta er inte att jag ska ta hand om den bara. Gissa om jag blev snopen och arg. Resultatet blev ju att jag inte störde min mamma med några frågor i onödan. I efterhand har jag ju förstått, fast det tog ganska många år, anledningen. Jag har fyra syskon. Min yngsta syster var 13 år och mitt i värsta rebellåldern. Mamma var trött och sliten. Och såg nog fram mot att bli fri från bekymmer om barn.
Min yngsta dotter var 19 år när hon blev gravid. Det är mitt första barnbarn. Och jag hade nog gått och lite smått oroat mig för att dom skulle hitta på nåt, det kändes liksom i deras förhållande. Jag måste erkänna att jag nog hoppades att jag hade fel. Det var ju så att nu hade jag äntligen chans att ta ett stort kliv framåt på jobbet och göra "karriär". Så javisst, allra först blev jag nog innerst inne lite "besviken" eller vad som nu är rätt ord, orolig kanske. Även 19 år är ju ganska ungt och man har inte hunnit skaffa sig så mycket livserfarenhet. Men det dröjde ju inte länge innan jag var helt uppe i förväntningarna!

Jag vet inte om det finns något bästa sätt att säga det. I en allmänt lugn och avslappnad stund antar jag.
Det går nog inte att komma ifrån att första reaktionen blir oro och lite besvikenhet. Men besviken betyder nog inte besviken på att det ska komma en liten bebis, utan är nog snarare även det oro över vad ens eget älskade lilla barn måste börja ansvara för.