Egentid, anser ni att detta är okej?

Min sambo har en pappa som är närmare 70, han har dålig hälsa och kanske inte har så länge kvar å leva. Pga detta vill min sambo träffa honom ofta för han vill inte känna att han sen ångrar att han inte tog vara på tiden han levde. Nu kommer jag väl få massa stryk här men jag är ingen familjemänniska när det inte gäller den egna familjen. Jag är en extrem familjemänniska när d gäller MIN familj. Min familj består av mig, min sambo och vår dotter som är 1 år. Om jag skulle bestämma så skulle vi vara tillsammans jämt, med undantag för egentid vilket alla självklart måste få. Nu till problemet...

Min sambo vill träffa sina föräldrar, 1-2 ggr i veckan på eftermiddan när han kommer från jobbet och då vara borta 3-4 timmar. Jag vill absolut inte detta. Jag vill ju att när han kommer hem ska vi umgås som en familj, inte att han 2 ggr i veckan druttar iväg. Vi har en extrem tuff historia bakom oss med kolik från helvetet vilket gjorde att vi var tvungna att dela på oss väldigt mkt för att få sova överhuvudtaget. Dottern skrek dygnet runt tills hon var 4 månader. Så jag känner liksom att jag vill ta igen den missade tiden och nu verkligen umgås som en familj. Han känner sej fullständigt kvävd som inte får åka och försöker på alla möjliga vis möta mig. Han erbjuder sig att ta med dottern så att jag då varje vecka får några timmar för mej sj vilket han tkr skulle göra mig gott, det vill jag inte för jag vill inte vara från henne. Han säger att nä men då myser ni hemma, jag rår om min pappa lite och sen kommer jag hem igen efter några timmar. Nej det vill jag inte för då försvinner familjetid. Han tycker jag är oresonlig och icke självständig och att jag mer än gärna får göra något jag också i veckan så tar han dottern. Inte heller detta vill jag... JAG VILL VARA EN FAMILJ JU! Det är det enda jag vill... Han menar då på att bara för att ja inte har ett behov av nånting annat just nu än min familj så kan jag inte hindra honom....

Åh.. ja och så läser jag på familjeliv och ser att de flesta umgås med sina far och mor föräldrar flera gånger i veckan??? Egentid flera gånger i veckan, tränar 3 timmar, träffar vänner.... Alltså det är för mej helt befängt, skaffar man inte barn för att vara tillsammans? Han menar på att vi är ju tillsammans månadens alla andra dagar och dessutom är alla helger tillägnade oss... Så han tycker jag är knäpp. Till problematiken hör också att han inte vill att jag följer med till hans föräldrar då vi inte alls kommer överens, då menar jag verkligen inte alls... Och jag håller med om att det är bäst att jag håller mig utanför. Däremot har de en jättefin relation till dottern så jag uppskattar de på det sättet. 

Ställer han rimliga krav eller är mina krav också rimliga? För mig är det rimligt att han kanske åker en ggn i månaden men det är tydligen alldeles för lite... Ge mej perspektiv, kalla mej dum i huvudet om ni tycker det, jag kanske behöver höra det från andra än honom.  Utöver detta kämpar vi med småbarnslivet  som alla med småbarn, dottern sover som en kratta osv. Men allt detta fixar vi tillsammans och allt annat är oftast bra... det är just det här som vi bråkar om. Han känner sej kvävd, jag känner att jag vill att vi ska va tillsammans för att ta igen allt vi missat. 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-08-05 20:40
För det första bad jag om era åsikter och jag fick dom. Ni tycker jag är ett egoistiskt svin. Ett fåtal kan känna igen sig i det jag känner men det verkar vara en minoritet. Iallafall, tack för er ärlighet och era åsikter.

Det är ingen fejktråd, jag har aldrig skapat tråd så därför har jag aldrig blivit medlem. Har heller aldrig svarat på någons tråd, bara läst för jag tycker det är intressant att läsa om hur andra har det osv. Så ja, kontot skapades igår endast för att jag ville ha åsikter kring detta. Då var det utrett.

Det verkar som att detta handlar mycket kring vilket synsätt man har kring familj, egentid men även den egna uppväxten. I mitt fall handlar det delvis om dessa tre saker: jag har ingen supernära relation till min familj (nu menar jag min mamma, pappa), jag anser INTE att livet ska fortsätta som innan när man fått barn. Man ska inte ha samma egentid som innan, det är inte okej att lämna hemmet hela tiden annat än för jobb å sånt som gynnar familjen. Varför? Därför att någon ska ha hand om barnen och det gör man tillsammans. Småbarnsåren är korta OCH TUFFA, det är därför de just är korta. Och barn skaffar man för att ta hand om tillsammans, dvs det ska delas lika på allt. Så långt tror ja vi alla kan skriva under på. Absolut behövs egentid, vilket både jag och min sambo får. Det är dock kortare stunder, kanske en timme här å där för att fokusera på sig sj.

Den egna uppväxten och uppfostran spelar också in, min sambo har en helt annan relation till sin familj som jag inte kan förstå mej på för jag är inte uppväxt så. Punkt. Jag kan inte förstå något jag aldrig erfarit? Det var därför jag skapade denna tråd, för att jag vill förstå. Jag vill inte min sambo illa, jag vill honom väl men i denna fråga är vi så olika att det blivit en stor grej, ja.

Nu till hetpunkten i problemet.... Koliktiden. Den alla verkar ha missat som kommenterat. Alla kommentarer handlar bara om pappa pappa pappa, hans pappa HANS PAPPA!!! Ja, hans pappa. han ligger inte för döden, han har jobbat fram tills ganska nyligen och är en pigg och glad man. Ja, han har hälsoproblem och ja, min sambo oroar sig, och JA min sambo ska givetvis få träffa honom pga detta. Jag skrev i TS att han KANSKE inte lever så länge till, jag skrev inte att han ligger för döden. Med tur kanske han lever i 10 år till. Där har det nog skett en del missförstånd i min TS. Han är inte dödssjuk, han har HÄLSOPROBLEM. Hade han legat för döden eller varit riktigt sjuk hade min sambo fått BO där hur länge han vill. Så då kan vi lugna ner oss kring den aspekten.

Mitt problem fortfarande är att vi var ifrån varandra extremt mycket under koliken och med extremt menar jag att vi knappt sågs under den tiden. Vi delade upp oss fullständigt för att båda skulle få sova några timmar.Vi har fått rådet av både psykologer och läkare att vi måste tillbringa MYCKET tid tillsammans nu för dotterns skull och vår egen eftersom den första tiden blev så. Det har jag tagit till mig och anser är rätt. Det hänger givetvis ihop med min bild av en familj och ja jag tkr man ska vara mkt tillsammans för det är hela poängen.

Att jag är så krävande just nu med familjetid beror på koliken, inte att jag inte har egna intressen eller vänner eller vad ni nu ifrågasatt. Det har jag visst, men det får stå till pass just nu tills vi lappat ihop oss. Hon är inte liten för evigt, och såren kommer läka från det vi varit med om. Men det tar tid, och det får ta tid. Att han då mitt i allt detta behöver den här tiden ifrån oss, det var det jag undrade om jag är orimlig som inte gillar det med tanke på vår bakgrund.

Dessutom vill min sambo att detta ska pågå en lång period, vi snackar år här, inte en period. Utan tills pappan går bort men då har vi mamma kvar som han ska umgås med i princip lika mycket. Det är för mej också svårt att acceptera att han för alltid ska dra iväg så mycket.

Så, lite ny information som kanske får er att tänka om lite.