Anonym (Nej) skrev 2013-08-06 19:57:19 följande:
Jag förstår hur du känner för väl. Men du lurar dig själv. Det är inte värt det.
Jag känner att min kille inte älskar mig och jag är numera osäker på om även jag älskar honom. Han säger att han älskar mig, men när vi kommer till hetare diskussioner så säger han att han inte älskar mig. Men när det kommer till kritan att bryta upp och gå skilda vägar, så älskar han mig djupt och vill inte bryta upp. Men det känns som om det bara är bara ord.
Problemet för mig är att jag känner mig fullständigt oälskad av honom, han ser aldrig på mig med kärlek längre, mest bara med irriterad blick om han ens vill titta på mig överhuvudtaget. Det finns dagar när han inte pratar med mig eller ens tittar på mig när han kommer hem från jobbet och det kan vara så i flera dagar. Han skyller på trötthet efter jobbet, men han orkar ändå sitta timmar i mobilen eller vid datorn och chatta eller gå ut och träffa kompisar. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är jag som är problemet för honom.
Jag behöver någon som bryr sig, som visar att jag betyder något. Jag längtar efter den bekräftelsen och han vill inte ge mig det. Jag har bönat och bett honom, men han påstår att han gör allt i sin makt för att ge mig det. Tyvärr verkar han inte ha så mycket makt över sig själv.
Så nu tvekar även jag på om jag verkligen älskar honom eller om jag tror att jag gör det för att jag borde göra det, en vana kanske. Situationen är ohållbar och jag är till och med så tveksam till att fortsätta att leva med honom. Än har jag inte sagt till honom att jag hellre vill leva själv än leva med någon som inte älskar mig, men den dagen kommer snart. Bryr man sig inte om varandra och ger lika mycket som man tar, så slutar det bara på ett sätt, hur gärna den ena parten vill fortsätta. Det krävs två för att dansa tango!
Det kommer aldrig något gott ur ett sådant förhållande som du funderar på. Du dödar dig själv i slutändan. Man kan aldrig tvinga någon att älska en själv hur gärna man än vill det. Jag lever hellre ensam i min ensamhet än att leva ensam i tvåsamhet. Tänk om, tänk lite mer på dig själv.
Åh! Precis så här har jag det! Hur går det för er?
Jag vet knappt ut eller in när det gäller mig och min sambo längre. Vi båda tror att vi älskar varann, men samtidigt så känns allt så svårt och vi tvekar båda på våra känslor. Det känns som att vi är inne i en ond cirkel...
Jag försöker förklara att jag behöver honom mer än någonsin nu, jag vill känna att han bryr sig och ser mig, och att jag på något plan är viktig för honom.
Han svarar bara att han inte kan ge mig något av det jag behöver nu, och att ju mer jag behöver det, desto längre bort knuffar jag honom och desto svårare känns det för honom att hitta tillbaka...
Vi ligger vakna på nätterna och diskuterar detta. När dagen kommer känns det hanterbart igen, men det ligger och gror inom oss båda två, och kommer ständigt upp igen....känner mig inte alls trygg hos honom. Har varit så i ca ett halvår nu, för han vill ha "betänketid" så dagarna bara går... jag förlorar mina känslor allt mer i takt med att jag aldrig får någon bekräftelse från honom, och nu känns det som att vi bara väntar på att den andra ska ta steget och lämna.