Han älskar inte mig

Jag förstår hur du känner för väl. Men du lurar dig själv. Det är inte värt det.

Jag känner att min kille inte älskar mig och jag är numera osäker på om även jag älskar honom. Han säger att han älskar mig, men när vi kommer till hetare diskussioner så säger han att han inte älskar mig. Men när det kommer till kritan att bryta upp och gå skilda vägar, så älskar han mig djupt och vill inte bryta upp. Men det känns som om det bara är bara ord. 

Problemet för mig är att jag känner mig fullständigt oälskad av honom, han ser aldrig på mig med kärlek längre, mest bara med irriterad blick om han ens vill titta på mig överhuvudtaget. Det finns dagar när han inte pratar med mig eller ens tittar på mig när han kommer hem från jobbet och det kan vara så i flera dagar. Han skyller på trötthet efter jobbet, men han orkar ändå sitta timmar i mobilen eller vid datorn och chatta eller gå ut och träffa kompisar. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är jag som är problemet för honom.

Jag behöver någon som bryr sig, som visar att jag betyder något. Jag längtar efter den bekräftelsen och han vill inte ge mig det. Jag har bönat och bett honom, men han påstår att han gör allt i sin makt för att ge mig det. Tyvärr verkar han inte ha så mycket makt över sig själv.  

Så nu tvekar även jag på om jag verkligen älskar honom eller om jag tror att jag gör det för att jag borde göra det, en vana kanske. Situationen är ohållbar och jag är till och med så tveksam till att fortsätta att leva med honom. Än har jag inte sagt till honom att jag hellre vill leva själv än leva med någon som inte älskar mig, men den dagen kommer snart. Bryr man sig inte om varandra och ger lika mycket som man tar, så slutar det bara på ett sätt, hur gärna den ena parten vill fortsätta. Det krävs två för att dansa tango!

Det kommer aldrig något gott ur ett sådant förhållande som du funderar på. Du dödar dig själv i slutändan. Man kan aldrig tvinga någon att älska en själv hur gärna man än vill det. Jag lever hellre ensam i min ensamhet än att leva ensam i tvåsamhet. Tänk om, tänk lite mer på dig själv. 

Vi lever för dagen just nu, i en konstgjord andning, vi gör ett halvhjärtat försök till att älska varandra. Men det håller inte mer än några dagar tyvärr. Jag orkar inte längre försöka och han ger knappt hälften av vad jag gör och då menar jag lite eftersom jag själv snart gett upp. Jag har ett påklistrat leende när han är i närheten, men allt är fejk. Andra ser min sorg också, för ögonen skrattar inte längre.

Min kille vill inte prata om känslor, det har han aldrig velat göra, förutom i början då han var så överväldigande förälskad i mig och bedyrade mig all sin kärlek. Jag vet inte själv vad jag vill längre, eller så gör jag det innerst inne, men vill inte förstå det, inse det. Jag blundar och hoppas att allt är en ond dröm. Sen vill jag vakna till vad vi hade. Men det är ingen dröm utan verklighet. Han säger sig älska mig, djupt och varmt, men att jag inte kan se det. Kanske är det så, men i så fall i hans värld. Han har gett mig kärlek förr, så jag vet vad som fattas. Tystnaden och hans frånvaro även om han är närvarande är så plågsam. För mig vore det nog bättre att leva själv, utan honom. Då slipper jag i alla fall vara ensam i tvåsamhet. Men jag tvekar, tänk om jag har fel, tänk om det är mig det är fel på och jag förstör något?

Vad roligt att det slutade lyckligt för er. Jag blir så glad att du uppdaterade och berättade om detta.

Vi har separerat men separerat som vänner. Nu känner han att han kan andas i min närhet och jag känner samma sak. Vi kanske inte passade att leva ihop med varandra, men vi passar mer ihop som vänner. Kanske det vänder senare, vem vet. Men som det är nu så har vi det bra på olika håll.