Har ser er relation till bonusbarnen ut?

Bra, eller ok.

5- åringen och jag har en superbra relation. 14- åringen och jag, not så mycket! Vi är trevliga mot varandra, men det är inte mer än så och tyvärr har hon bara sig själv att skylla..

Hon gick igenom sin pappas och mitt mailkonto och andra saker som gjort att mitt förtroende till henne rasat genom golvet. Innan så hade vi en superbra relation vi också. 

Trevliga och artiga mot varann.

Varierar, men oftast bra. Vi pratar mycket med varandra och de frågar mig om saker de inte vill ta upp med sina föräldrar. De är 10 och 14 och blir allt mindre intresserade av att umgås med oss "gamlingar" de träffar sin mamma varannan helg. Några dagar efter de kommit hem kan relationen mellan mig och barnen vara lite ansträngd, men det är inte barnens fel. Min man har gjort ett fantastiskt jobb med sina barn, så ser jag det jag älskar dem men ibland är det svårt att tycka om den

13 åringen superbra. Hon är väldigt lik mig och vi funkar jättebra. Vi brukar sitta på kvällarna och prata om allt möjligt. Både roliga, tråkiga och jobbiga saker.

17 åringen ingen kontakt alla just nu. Valt bort oss helt. Det gör ont i mig för vi hade det bra innan. Hon har aldrig varit lika öppen dock.

Hörde av sig till sin pappa igår för hon fyller år snart och va rädd att inte få present...(pengar)

Ja så olika är det tyvärr. Känns otroligt ledsamt för jag har alltid funnits där för dom båda i vått och tort.

För ett tag sen insåg jag att om jag ska orka måste jag backa undan och sluta låta det här tära sönder mig. Innan messade jag ibland men har slutat med det. Har haft både migrän och magkatarr av allt som varit sista året runt henne och mamman.

Men jag älskar båda bonusbarnen ändå. Därför det sårar antar jag.

Hade någon sagt att det skulle bli så här för några årsen hade jag aldrig trott dom...

Inte särskilt bra alls.
Men hen är enbart hos oss 1-2 dagar vh, så livet annars, med dom andra barnen flyter på ganska bra.

Inte bra, tål knappt se ungen som tyvärr sitter här och glor VV. Men mycket av det beror på sambons curlade och att han skämt bort ungen nåt enormt.

Väldigt bra med båda två :) Vi umgås och pratar och grejar :) Pratar om allt typ. Många likadana intressen också.

Vi har en helt ok relation. Jag föredrar oftast de veckor h*n inte är här eftersom h*n kan prata hål i huvudet på en och man inte får några lugna stunder ens när de små barnen vilar middag... Jag kan störa mig på att bonus på ett sätt är curlad med att inte behöva aktivera sig själv utan hela tiden vill att man ska hitta på vad som ska göras och det går absolut inte att göra något på egen hand (h*n är 8 år). Sen är det en hel del uppfosrtingsfrågor som iofs ligger på min sambo men som gör att jag ibland blir lite trött på bonus. T.ex. ett sjukt dåligt bordsskick som jag inte vill ska smitta över på mina barn, kläder som slängs på golvet varsomhelst, att det inte plckas undan efter en själv osv. 

Positiva saker är att h*n hittils aldrig har käftat emot när jag har tyckt något, jag fösöker iofs att disciplinera bara precis när det verkligen behövs. H*n är väldigt fin med sina yngre syskon och här har jag försökt att vara rättvis och behandla lika bortsett från att jag inte gullar med bonus som jag gör med mina egna.  

Inte alls bra. Tål inte ungen, efter att dess hemska mamma gjort mitt o sambons liv till ett rent helvete. Det har tyvärr gått ut över ungen.

Jag är alltid artig och vänlig mot dem men ibland gråter jag inombords. De är mycket bortskämda och ouppfostrade men jag försöker förstå att det inte är barnens fel. Sedan att få sambon med på noterna i uppfostran är rent ut sagt dömt att misslyckas!