Min man hjälper inte till!

Nej, något sådant hade jag aldrig accepterat eller velat leva i. Inte fasiken ska man behöva be den andra föräldern vara just förälder och ta ansvar för det gemensamma hemmet. De borde vara en självklarhet, något man vill som arbetande förälder.  Det är ert barn, ert hem. Du är föräldraledig så när han arbetar har du det främsta ansvaret för barnet vilket i sig kan vara krävande när det kommer till tid, uppmärksamhet, aktivitet.  Du får inte betalt för att leva som ensam förälder i ett förhållande eller ta fullt ansvar för hushållet med allt vad det innebär. Han verkar totalt oitresserad av dig, sitt barn och det är ju olyckligt också för honom då det är han som får betala för det. Barnets anknytning till honom lär inte vara något vidare om han inte spenderar ledig  tid med det. Att du fortfarande accepterar att behandlas så förstår jag inte, säg ifrån. Varför låter du honom behandla dig så?

För oss såg det ut som så att jag tog ansvar för barnen när jag var föräldraledig, samma sak för min sambo när han var föräldraledig. Hade vi tid över gjorde vi ibland något i hushållet, annars delade vi på det vid andra tider. Inte helt jämt alltid. Den arbetande föräldern ville ju gärna spendera tid med barnet som det inte hade sett på hela dagen och då fixade ofta den föräldralediga föräldern maten eller städade undan samtidigt. Mycket gjordes på helger och lediga dagar när vi båda vara hemma. På kvällarna när barnen sov städade vi ibland kort men tid för oss själva och som par var vad vi prioriterade. Fokus för oss låg på att vi båda skulle må så bra som möjligt i föräldrarollen och parförhållandet vilket innebar att vi kommunicerade våra känslor och utgick från det. Ibland orkade jag mer oavsett om jag var föräldraledig eller arbetade. Ibland min sambo. Vi har delat på föräldraledigheten och båda är fullt medvetna om att arbete i jämförelse med att vara hemma med barn ibland känns som rena semestern.

Får jag fråga vad det är du älskar hos honom? Jag har svårt att se att jag skulle älska någon på så sätt som inte brydde sig om sina gemensamma barn eller sin partners känslor vilket borde vara prio nr 1.

För mig är det helt ofattbart. Jag älskar min sambo så otroligt mycket och därför vill jag att han ska må bra. Jag vet att han känner likadant. Av den anledningen underlättar vi för varandra och delar på ansvar för barn och hushåll. Det är en självklarhet då vi får mer tid tillsammans som familj, som par,  mer sömn och tid utanför hemmet för våra egna intressen och vänner. Det gör mig ont att ens tänka tanken att komma hem från jobbet, slå mig ner i tv-soffan och låta allt vara upp till honom. Jag hoppas att han hade lämnat mig om jag var en sådan självisk individ då han förtjänar all respekt och kärlek. Det tror jag du också gör, TS. Du har vant dig vid något som kommer att leda dig in i väggen. Du förtjänar en partner som ser dig. Ditt barn förtjänar en pappa som ser honom och inte är en bifigur i hans liv.

Det finns alltid en möjlighet att han är deprimerad och att det inte är hans faktiska personlighet som visar sig. Föreslå familjeterapi.

Det sista du skriver är dåliga ursäkter och lathet. Berätta för honom att barnets anknytning till föräldrarna utvecklas de första åren vilket borde få honom att tänka till.

Jag vill ställa samma fråga till dig, vad är det du älskar hos honom? Hur får han dig att känna dig älskad, sedd och betydelsefull just nu? Du kan inte ändra på någon som själv inte ser någon problem, är villig att söka hjälp.
Min sambo har aldrig haft en bra fadersfigur, en väldigt hemsk sådan under de år han var närvarande. Det har för honom resulterat i att han vill vara den bästa pappa han kan till sina barn. Ge dem mycket tid. Och kärlek. Jag är väl medveten om att sådana upplevelser visar sig på olika sätt men då rör det det främst det egna barnet och inte saker runt omkring. Jag ser inte alls hur han kan skylla sin barndom på sitt agerande gentemot dig utifrån vad du har berättat hitintills.

Du verkar inte speciellt glad? Förtjänar du inte mer än omtanke och kärlek vissa dagar från din partner?
Dålig vana? Var det du eller han som kom på den? Vill han förändras för din och barnets skull (och för sin egen för hur nöjd kan man vara med sig själv när man agerar så?) gör han det med eller utan hjälp beroende på vad som krävs men han verkar inte speciellt villig?

Jag förstår inte var åldern kommer in här, TS? Förklara gärna.

Gör du något på egen hand? Träffar dina vänner eller en hobby?

Anledningen till att din son blir missnöjd är troligtvis för att han inte har utvecklat en relation till sin far. Det spelar ingen roll om det står på pappret att han är barnets pappa, för att barnet ska knyta an till honom krävs tid och intresse. Jag önskar att du tar tag i detta med eller utan honom. Oavsett hur ung du är och hur gammal han är förtjänar ingen sådan behandling, det vet du innerst inne.