Ska jag åka utomlands eller vänta på rätt partner?

Du kommer nog snarast ångra dig om du sitter hemma ett år och väntar på att den rätte skall dyka upp.
Jag röstar för att du skall åka. Hitta något du verkligen vill göra och du kommer att få ett toppenår med perspektiv på tillvaron. Man kan ju alltid avbryta och åka hem igen om det inte var som du tänkte.

Ett tips kan vara att leta lite på dejtingsajter samtidigt som du är iväg. Ibland kan det vara lättare att träffa någon när man inte har möjlighet att ses :)

Det är helt möjligt att du inte träffar din framtida livspartner om du reser iväg. Eller så är det just resan som gör att du hittar rätt. Omöjligt att veta, men bättre att hitta på något än att trampa på som tidigare. Varför skulle det fungera bättre just i år?

Om du är beredd på att vara ensamstående mamma så kan du ju sikta in dig på donatorinsemination efter resan. Var borta ett år. Ge det ett år till hemma, och satsa annars på inseminering (men ta reda på hur gammal man max får vara först).

Jag träffade mitt livs kärlek när jag var 33, och hade aldrig haft något förhållande innan. Inom ett par års tid har vi gift oss, skaffat barn, hus och bil. Ibland händer allt plötsligt.

(trådstartarens tillägg)  Anledningen att jag skriver här i denna tråd, är att jag har känt det som en mycket stor sorg på sistone. Detta att jag försökt välja partner med stor omsorg, men det visat sig att det ändå inte blivit bra. Och en jättestor sorg att det verkar som att det inte blir några barn för min del. Har funderat på äggfrysning, adoption, många möjligheter. Men inte kommit fram till något. Ville så gärna att det skulle bli något på "naturlig väg"  och vet inte om jag orkar ge mig in på alla "artificiella" vägar till att bli mamma någon gång. Min starka önskan är att bli mamma inom en familj, med en man jag älskar... Annars känner jag mig mer benägen att "låta tiden gå" och det får bli som det blir. Men det är ändå en stor sorg att inte kunna få en familj, så klart!!! En jättestor sorg. Och det är därför jag undrar om jag kan lika gärna dra utomlands och plugga (en "dröm"-kurs), istället för att bara sitta här och deppa och invänta ålderdomen, ungefär....  Tacksam för åsikter från folk som vet vad jag pratar om (gärna barnlösa i samma ålder, då jag märker att min egen mamma, (som ju har barn) inte alls kan inta mitt perspektiv, det verkar helt enkelt svårt för många som redan har barn, att förstå vad jag pratar om.....)
Tack!  

34 år ! Helt klart kan du vara borta ett år. När du kommer hem är du bara 35! Jag tror inte det där enda ynka lilla året är det som avgör om du träffa rätt partner och får barn. Kanske träffar du honom utomlands?!
Go for it! Annars kommer du nog bara att sitta hemma och undra hur det hade varit om du åkt.

Men kasta dig inte bara iväg på första bästa utbildning. Kolla upp så att det dels är något som du tycker är kul, men som också kan vara bra att lägga till CV:t.

(trådstartaren) Tack för era synpunkter! 

Till anonym (åk): Ja, jag har funderat på donator/insemination, dock är det som du säger lite grann, att jag vill gärna vänta lite och se om det finns någon chans under 1 - 2 - 3 år framåt, att jag hittar en kärlekspartner och så att säga "naturlig donator". :) Jag har dock i bakhuvudet tänkt att, om jag åker på resa, kommer hem om ett år, och sedan inte träffat någon lämplig efter ytterligare något år, att då överväga att åka till Köpenhamn för insemination. Kanske då jag är ca 36 eller 37 år. (Vill inte vara exakt runt 40 år, då jag förstår att chansen är minimal med insemination då...?). Om nån har tankar om vid vilken ålder insemination börjar bli "omöjligt", så delge gärna det....    :)

evaz: Tack, ja det är så jag känner i nuläget, varför sitta här och ruttna bort när ändå inget händer som är positivt. Bättre då att ta saken i egna händer och försöka göra något som kan lätta upp läget lite.. och kanske leda till nya möjligheter..... Ja, jag tänkte ta två x 50% kurser, en som jag tycker är "KUL" och sedan en som jag tror kan leda till utveckling inom mitt arbete..... Ungefär så..     :)

Hör gärna fler erfarenheter från andra också, som varit i den hopplösa sitsen att vara strax 34 år och singel/barnlös, vad skulle ni ha gjort?    Kram kram!  

Jag ÄR i din situation, men ändå inte... för mig tror jag inte att det blir någon jättesorg om det inte blir barn. Om det blir det är det bra, om det inte blir det är det säkert också bra. Och jag tycker definitivt du ska åka

Jag var i liknande situation. Var 32 år och förhållandet var skakig, tog slut flera gånger med killen. Fick då ett glamoröst drömjobberbjudande i london, som jag efter mycket funderingar tackade nej till. Hade jag varit 22 år hade jag självklart åkt och äventyrat, men jag kände att 32 år var för gammal för festlivet i london och att börjar om ett nytt liv, speciellt när jag ville bilda familj inom kort och ha flera st barn.

Visst kunde jag jobbat där ett år och sen komma tillbaka, men då är det ju börjar om igen i sverige vid 33, ännu äldre. Sen kanske jag var lite feg innerst inne att flytta själv bara sådär liksom.

Hade väldigt tur att förhållandet ordnade sig till slut och att han vill ha familj oxå. Nu är jag 34 år och är gravid med vårt första barn. Hinner nog med några st barn och hus innan 40 år :)

Till anonym (-): Ja, tack. Jag funderar i liknande banor, dvs "hur ledsen blir jag om det inte blir barn..." Och där är det inte helt solklart. Men jag tror att det blir en stor sorg om jag är t.ex. 42 och det börjar bli väldigt "kört"....
Hmmm....

Till anony,m (n): Jo, vad skönt att det löste sig för dig. Jag kan känna igen det där att man är feg och känner sig lite för gammal att åka, där det kan vara "fest och ungdomar" här och där, etc. När man själv eg. vill ha familjeliv... Samtidigt, så har jag inget (eller kanske 1 %) hopp att det löser sig med min struliga "partner" (håller på att göra slut totalt nu...)  Så för mig är det att börja om helt och hållet som gäller.. och jag vet ändå inte riktigt om jag just nu "orkar" börja om att dejta, etc... Kan tänka mig att det ändå tar något år innan jag orkar hoppa på sådana saker igen...  Men men. Jag får fundera ett varv till.

Kom gärna med fler erfarenheter, vad har du gjort när du var 30 + och barnlös och inte orkar leta efter mr. Right ??   :)  

Åk åk åk åk åk åk åk!! Och när du kommer hem kanske du har en man med dig Eller så har du kommit till insikt om att en (egen) man inte alls är nödvändig för att skaffa barn

Kram och lycka till!