Anonym (Olycklig) skrev 2013-08-09 09:11:33 följande:
Jag har funderat på det, det kan inte bli sämre och kanske kan det ge lite perspektiv, tack för rådet. Jag antar att jag måste inse att om jag ska skilja mig så kommer de att skadas. När jag läser om skilsmässa och särskilt barn så står det ju att det är något av de svåraste de kan vara med om. Jag har bearbetat min barndom hela mitt vuxna liv och först de sista åren kunnat släppa vad jag varit med om. Jag vill inte utsätta barnen för skada på detta sätt. Men nu börjar jag bli riktigt nere, så svårt att veta vad som är "rätt".
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Är själv i samma sits men har kommit lite längre. Är i tagen att ge upp efter många helhjärtade försök att hålla ihop familjen.
Givetvis vill man inte göra sin partner illa (verkar som att både du och jag fortfarande har otroligt stor respekt för våra respektive). Detsamma när det gäller barnen.
Men egentigen. Vem mår i längden bra av att man stannar trots att man inte vill? Det tror inte jag att någon gör.
Det kommer bli ett tråkigt förhållande när man inser att man begränsar sig själv för att inte såra. Jag själv har blivit väldigt bitter på senare tid och jag tror att det har med det att göra. Det går främst ut över barnen tyvärr, då all kraft går åt till att försöka inbilla mig själv att det kanske kan bli bra igen. Låter kanske konstigt men jag har ägnat MÅNGA timmar åt att försöka komma fram till vad som är fel och vad jag känner.
Man lever bara en gång och livet är för kort för att bara anpassa sig efter andra. Man är skyldig att se till att det liv man lever fylls av meningsfullhet. Är man tillfreds med att sätta sig själv åt sidan för att andra ska vara till lags? Ja, då kanske, men själv anser jag att jag också är värd att få må bra. Hur ska jag kunna få mina barn att känna detsamma om jag inte föregår med gott exempel?
Jag har varit extremt noga med att prova allt innan jag ger upp helt. För när mina barn blir äldre och frågar mig varför jag valde att separera, vill jag kunna säga att jag verkligen försökt. Jag gjorde allt som stod i min makt för att se vad jag/vi kunde göra för att väcka dom rätta känslorna igen. Vi försökte. Båda två. Men tyvärr räckte inte det. Saker på vägen har gjort att det har slocknat. Tyvärr...
Jag är verkligen ledsen att jag kommer såra dom som står mig närmast men jag måste ta det här beslutet. Det är det minst dåliga i längden.
Jag inser att det finns dom som kommer tycka att det är egoistiskt, men jag har bara ett liv. Jag måste se till att det blir bra. På mitt sätt. Och vad gäller barnen så ser jag inget annan utväg en denna. Jag kommer vara en betydligt bättre pappa när jag blir av med dom här jobbiga tankarna jag bär på. Jag kanske tom. kan bli lycklig igen. Jag hoppas det.
Lycka till TS!
