• Anonym (Olycklig)

    Vill skiljas men klarar inte att skada barn och man.

    Jag är helt säker på att jag inte älskar min man och inte kommer att börja göra det. Har tänkt/känt så de senaste fyra åren. Jag vill börja om med mitt liv utan honom.
    Men samtidigt klarar jag inte av att skada honom och barnen! Jag har pratat med honom lite om hur jag känner men han vill att jag stannar. Även fast jag inte känner som han gör. Jag vet inte hur och vad jag ska göra. Jag klarar inte att skada min familj bara för att må bättre själv!
    Kommer själv från en svår barndom vilket jag antar kan vara en förklaring till min ångest. Jag vill inte skada mina barn. (ej skilsmässa, missbruk) och min man har inte gjort något fel, det är bara jag som inte älskar honom som en fru borde.
    Jag vet att det bara är jag som kan leva mitt liv men det är skönt att skriva av sig. Jag har svårt att prata med vänner om detta. Lyssnar gärna på er med liknande erfarenheter.

  • Svar på tråden Vill skiljas men klarar inte att skada barn och man.
  • Philippa

    Prova familjerådgivning, då kommer han säkert förstå hur du känner.....

  • Anonym (Olycklig)

    Jag har funderat på det, det kan inte bli sämre och kanske kan det ge lite perspektiv, tack för rådet.

    Jag antar att jag måste inse att om jag ska skilja mig så kommer de att skadas. När jag läser om skilsmässa och särskilt barn så står det ju att det är något av de svåraste de kan vara med om.

    Jag har bearbetat min barndom hela mitt vuxna liv och först de sista åren kunnat släppa vad jag varit med om. Jag vill inte utsätta barnen för skada på detta sätt. Men nu börjar jag bli riktigt nere, så svårt att veta vad som är "rätt".


    Philippa skrev 2013-08-09 07:17:47 följande:
    Prova familjerådgivning, då kommer han säkert förstå hur du känner.....

  • Anonym (livet)
    Anonym (Olycklig) skrev 2013-08-09 09:11:33 följande:
    Jag har funderat på det, det kan inte bli sämre och kanske kan det ge lite perspektiv, tack för rådet. Jag antar att jag måste inse att om jag ska skilja mig så kommer de att skadas. När jag läser om skilsmässa och särskilt barn så står det ju att det är något av de svåraste de kan vara med om. Jag har bearbetat min barndom hela mitt vuxna liv och först de sista åren kunnat släppa vad jag varit med om. Jag vill inte utsätta barnen för skada på detta sätt. Men nu börjar jag bli riktigt nere, så svårt att veta vad som är "rätt".

    Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Är själv i samma sits men har kommit lite längre. Är i tagen att ge upp efter många helhjärtade försök att hålla ihop familjen.
    Givetvis vill man inte göra sin partner illa (verkar som att både du och jag fortfarande har otroligt stor respekt för våra respektive). Detsamma när det gäller barnen.
    Men egentigen. Vem mår i längden bra av att man stannar trots att man inte vill? Det tror inte jag att någon gör.
    Det kommer bli ett tråkigt förhållande när man inser att man begränsar sig själv för att inte såra. Jag själv har blivit väldigt bitter på senare tid och jag tror att det har med det att göra. Det går främst ut över barnen tyvärr, då all kraft går åt till att försöka inbilla mig själv att det kanske kan bli bra igen. Låter kanske konstigt men jag har ägnat MÅNGA timmar åt att försöka komma fram till vad som är fel och vad jag känner.
    Man lever bara en gång och livet är för kort för att bara anpassa sig efter andra. Man är skyldig att se till att det liv man lever fylls av meningsfullhet. Är man tillfreds med att sätta sig själv åt sidan för att andra ska vara till lags? Ja, då kanske, men själv anser jag att jag också är värd att få må bra. Hur ska jag kunna få mina barn att känna detsamma om jag inte föregår med gott exempel?
    Jag har varit extremt noga med att prova allt innan jag ger upp helt. För när mina barn blir äldre och frågar mig varför jag valde att separera, vill jag kunna säga att jag verkligen försökt. Jag gjorde allt som stod i min makt för att se vad jag/vi kunde göra för att väcka dom rätta känslorna igen. Vi försökte. Båda två. Men tyvärr räckte inte det. Saker på vägen har gjort att det har slocknat. Tyvärr...
    Jag är verkligen ledsen att jag kommer såra dom som står mig närmast men jag måste ta det här beslutet. Det är det minst dåliga i längden.

    Jag inser att det finns dom som kommer tycka att det är egoistiskt, men jag har bara ett liv. Jag måste se till att det blir bra. På mitt sätt. Och vad gäller barnen så ser jag inget annan utväg en denna. Jag kommer vara en betydligt bättre pappa när jag blir av med dom här jobbiga tankarna jag bär på. Jag kanske tom. kan bli lycklig igen. Jag hoppas det.

    Lycka till TS!
  • Anonym (Olycklig)

    Tack för ditt svar. Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag som du, det går inte, jag har redan svaret inom mig även om jag ibland inte orkar tänka på det. Jag börjar också bli bitter, jag är ofta sur och på dåligt humör och det går verkligen ut över barnen. Och över min man också.  Jag har tagit upp med honom att jag inte tycker det känns bra. Någonstans känns det som att det hade varit enklare om vi var mer överens. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om honom och jag vill att han ska vara lycklig! Men jag älskar honom inte som en fru ska göra. och jag får inte det jag önskar att min man skulle ge mig. 

    Men om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så är jag också rädd. Jag är jätterädd att jag ändå ska ångra mig. Alla praktiska saker och att vara föräldrar tillsammans funkar bra. Ekonomin och sådana saker blir sämre om jag är ensam. Jag längtar ju efter att få älska någon så småningom, men tänk om det inte finns någon för mig? Då skulle jag kanske ändå ha det bättre så  här?  Det är det som är det hemska, jag tvivlar inte på att jag inte älskar honom men jag tvivlar ändå på om jag ska lämna honom. Han är faktiskt min bästa vän och jag förstår ju att om vi skiljer oss så kan jag inte förvänta mig någon vänskap alls av honom.

    Kanske skulle man våga tänka mer på vad man saknar och längtar efter? (som sex och någon med samma humor som jag!!) 
    Hur länge tänkte du innan du tog steget och bestämde dig? Vilket var det första du gjorde när du bestämt dig, berättade du för henne eller började du tänka på praktiska saker först?    
           

  • Anonym (livet)
    Anonym (Olycklig) skrev 2013-08-12 13:47:19 följande:
    Tack för ditt svar. Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag som du, det går inte, jag har redan svaret inom mig även om jag ibland inte orkar tänka på det. Jag börjar också bli bitter, jag är ofta sur och på dåligt humör och det går verkligen ut över barnen. Och över min man också.  Jag har tagit upp med honom att jag inte tycker det känns bra. Någonstans känns det som att det hade varit enklare om vi var mer överens. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om honom och jag vill att han ska vara lycklig! Men jag älskar honom inte som en fru ska göra. och jag får inte det jag önskar att min man skulle ge mig.  Men om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så är jag också rädd. Jag är jätterädd att jag ändå ska ångra mig. Alla praktiska saker och att vara föräldrar tillsammans funkar bra. Ekonomin och sådana saker blir sämre om jag är ensam. Jag längtar ju efter att få älska någon så småningom, men tänk om det inte finns någon för mig? Då skulle jag kanske ändå ha det bättre så  här?  Det är det som är det hemska, jag tvivlar inte på att jag inte älskar honom men jag tvivlar ändå på om jag ska lämna honom. Han är faktiskt min bästa vän och jag förstår ju att om vi skiljer oss så kan jag inte förvänta mig någon vänskap alls av honom. Kanske skulle man våga tänka mer på vad man saknar och längtar efter? (som sex och någon med samma humor som jag!!)  Hur länge tänkte du innan du tog steget och bestämde dig? Vilket var det första du gjorde när du bestämt dig, berättade du för henne eller började du tänka på praktiska saker först?            

    Tänker EXAKT likadant. Den enda skillnaden är att hon och jag har samma (sjuka) humor. Men annars... likadant. Jag skulle gärna PM:a dig istället om det är ok. Då kan jag berätta utan att nojja över att bli igenkänd ;)
  • Anonym01
    Anonym (livet) skrev 2013-08-12 14:51:26 följande:

    Tänker EXAKT likadant. Den enda skillnaden är att hon och jag har samma (sjuka) humor. Men annars... likadant. Jag skulle gärna PM:a dig istället om det är ok. Då kan jag berätta utan att nojja över att bli igenkänd ;)

    Visst det går bra, jag vill gärna höra din historia. Jag är lika anonym med mitt användarnamn på FL som du ser. :)
  • Anonym (livet)
    Anonym01 skrev 2013-08-12 17:01:57 följande:
    Visst det går bra, jag vill gärna höra din historia. Jag är lika anonym med mitt användarnamn på FL som du ser. :)

    Ok, vi gör såhär...
    Maila mig på: reservmailboxen@gmail.com ...så tar vi det därifrån ;)
  • Anonym (Samma här)

    Känner igen mig i det ni skriver. Jag har dock kommit lite längre. Vi ska skiljas, men vägen hit har inte varit lätt, men det känns helt rätt. Min man har varit riktigt arg (ej våldsam) och vägrat acceptera. Jag vet precis hur det är när man har bestämt sig. Ett tips är att börja involvera din man nu eftersom processen ofta är lång (han är ju inte där 'än) och ni kanske vill prova famterapi t ex. men jag vet så väl att när man har bestämt sig så har man och jag tror bara att det kommer bli bättre så småningom.
    Kramar

  • Anonym (Olycklig)
    Anonym (Samma här) skrev 2013-08-13 09:23:13 följande:
    Känner igen mig i det ni skriver. Jag har dock kommit lite längre. Vi ska skiljas, men vägen hit har inte varit lätt, men det känns helt rätt. Min man har varit riktigt arg (ej våldsam) och vägrat acceptera. Jag vet precis hur det är när man har bestämt sig. Ett tips är att börja involvera din man nu eftersom processen ofta är lång (han är ju inte där 'än) och ni kanske vill prova famterapi t ex. men jag vet så väl att när man har bestämt sig så har man och jag tror bara att det kommer bli bättre så småningom.
    Kramar

    Det låter väldigt klokt. Jag bara skjuter och skjuter på det hela tiden. Jag har väl sagt lite men jag är otroligt feg. Jag är inte det i andra sammanhang men det här känns helt förfärligt. Han är ju världens snällaste och han skulle göra allt för mig. Jag känner mig som den största svikaren i världen. Men som du säger, i mitt hjärta vet jag att jag inte älskar honom. Jag kan inte se att vi ska bli ett kärlekspar och att tänka mig att åldras med honom ger mig ont i magen. Jag vill verkligen inte! På något mirakulöst sätt vill jag att han bara ska vakna och säga liksom helt lungt, nej men du det här är ju inte rätt ska vi inte ta och skilja oss men vara vänner ändå? Det kommer aldrig att hända!

    Hur mår din man nu? Har han accepterat? Är han arg på dig? Har ni barn och hur går det med dem? 
Svar på tråden Vill skiljas men klarar inte att skada barn och man.