Fördomar om de som bär tatuering...

Jag kom från en familj där man föraktade tatueringar och piercing. Det var bara sjömän och fängelsekunder som hade sånt.  Men mitt liv ändrades i samband med att jag skiljde mig från min man. Vår femtonåriga dotter tjatade om att få pierca naveln och jag följde med henne till studion. Vi träffade en fantastisk (kvinnlig) piercare som frågade om jag inte ville pröva också?  Jag slog till och fick min tunga och navel piercade. Även om det gjorde ont kände jag mig som ung på nytt.  Sedan dess har det blivit nio stycken (ögonbrynen, underläppen, en stav genom huden ovanför näsbenet, en nosring och båda bröstvårtorna). Och jag har varvat med taggtrådstatueringar på överarmarna och anklarna.  Senast var jag och fick ett abstrakt konstverk intatuerat på högeraxeln också.  Jag har bara fått positiva kommentarer på mitt jobb (arbetar som socialsekreterare) och när jag är ute och dansar och träffar män. Jag har aldrig känt mig så attraktiv tidigare (fyller 50 i sommar).
Alla mina tre döttrar fick börja pierca och tatuera sig i tonåren och är idag tacksamma att dom fick börja tidigt. Den äldsta har en pojkvän som är nästan heltatuerad. Och dom andra kan inte tänka sig en pojkvän som inte är tatuerad. Jag kan verkligen känna att jag varit med om att bryta ny mark och jag hoppas verkligen att det är vi som är piercade/tatuerade som skall bli normen i framtiden. Och att dom som inte tatuerar sig skall bli det sorgliga undantaget.