Borde otrohet vara straffbart?

Det handlar inte i första hand om att moralisera över folks livsval utan frågan är mer varför man kan bryta ett avtal utan att det får konsekvenser.

Står man och lovar varandra trohet under juridiskt bindande former och dessutom skriver avtal om det, så känns det lite märkligt att det inte får några som helst konsekvenser när man bryter avtalet. Varför ingå ett avtal om något som i praktiken inte betyder någonting? Varför lova varandra trohet på pappret när det inte får några konsekvenser när man inte är trogen?

Det märkliga är att man sluter ett avtal och att otrohet bryter mot äktenskapsbalken, men att det fortfarande inte finns några juridiska sanktioner mot den som bryter avtalet.

Varför då öht ha med trohet som villkor för äktenskap om det i praktiken inte betyder någonting?

Det gör man, men jag vet inte i vilken utsträckning det anses vara juridiskt bindande eftersom det även är en religiös ceremoni. Det lagtexten säger är det jag skrev i trådstarten.

"Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa."

Lagtexten kräver alltså inte att man ska älska varandra, bara att man ska visa varandra trohet och hänsyn.

Ja, men vad som i sådana fall ska vara straffsanktionerat regleras givetvis i lag. Normalt är det inte känslor eller tankar som bestraffas utan fysiska gärningar.

Det är inte olagligt att vilja stjäla eller fantisera om att våldta någon. Det är att genomföra den fysiska handlingen som är kriminaliserat.

Säger den som enbart söker ett bögigt ord som saknar ett påtvingat ord som säger "sug min kuk" ^^

Du måste skilja på att bryta ett avtal (som i sig inte är ett brott) mot att begå en brottslig handling.

Ja, man bryter i teorin mot äktenskapsbalken, men så är det inte reglerat under brottsbalken.

Sedan så är otrohet något väldig personligt, det som ena anser vara otrohet (det kan vara allt från att ge en annan person en uppskattad blick till att ligga med en person) är inte otrohet.

Konsekvenser blir det väl ändå, tillit, separation etc.   

Ja, vad annars? Skulle Nina 9 år anmäla sin klasskompis och pojkvän Kalle för att han pussade Erika på lunchrasten i skolan?




Vem eller vad avgör vad som är gammalt och otidsenligt? Nu har mord varit kriminaliserat ganska länge i Sverige, det känns lite gammaldags, det är kanske dags att avskaffa den lagen också? Med tanke på hur många som faktiskt blir ihjälslagna numera så verkar det ändå inte spela så stor roll...

Lycka till att få ett sånt att passera § 36 AvtalsL i en tvist. 

Intressant debatt, det här. Jag har tänkt på vad alla skriver här i tråden, och jag har fastnat i en tanke. De som förespråkar straff (i analogi med avtalsbrott och/eller förtal) utgår från att den otrogna svikit en överenskommelse, ett avtal. Det är liksom grunden för brottet. Men om problemet är att väldigt många svenskar inte förmår hålla sig i monogamt äktenskap livet ut, är det inte själva avtalet som borde moderniseras? Lösningen är väl inte att straffa avtalsbrytarna i parti och minut? Det finns två möjligheter här. Den ena är att äktenskapet som samlivsform och familjeform ENBART förbehålls de som faktiskt menar vad de säger: jag lovar att älska dig och bara dig livet ut. Punkt. Och då ska givetvis avtalsbrytare straffas. Den andra är att man moderniserar avtalet ("luckrar upp" om ni vill) genom att alla får gifta sig som idag, men man lovar att "älska och respektera varandra så långt det är mänskligt möjligt", eller något liknande. Jag kommer ihåg att jag reagerade över formuleringen när jag gifte mig - jag skulle lova att älska min kvinna tills döden skilde oss åt. Mina tankar och handlingar styr jag över, men känslorna kan jag varken styra eller kontrollera. Hur ska jag ärligt kunna lova att jag känner att jag älskar henne under hela mitt liv? Det är som att utlova sol till nästa sommarsemester i Sverige - det ligger utanför min kontroll. Jag löste problemet genom att "välja att omtolka" termen "älska" så att jag inför mig själv och min brud lovade att alltid visa medmänsklig kärlek, vad som än hände. Jag hade aldrig kunnat utlova att älska henne för alltid (vilket var tur eftersom känslorna svalnade efter tio år och idag är vi skilda). Vad tycker ni, ska man bara få gifta sig om man på sin bröllopsdag går ed på att vara monogamt trogen resten av livet? Och om bara den ena vill skilja sig senare, ska det då bestraffas som avtalsbrott precis som otrohet? Eller borde vi luckra upp äktenskapslöftena så att man (jag) kan stå för vad man lovar?

Varför inte?

Men tror du inte det kan vara bra för samhället i helhet med lite mer moral? Att fler bevarar familjen.

Förbjuda är lite väl men begränsa dom tycker jag vore bra. Det är alldeles för mycket separationer idag.

Vad är det för fel med separationer? Finns inga kärleks-garantier.
Det här är så urbota dumt.
Hela diskussionen känns som ett i-landsproblem per definition. Vi har det så bra i det här landet att den överdrivet moralism-drabbade 90- talsgenerationen i sin bortskämdhet börjar önska statligt kletande i privata relationer. SA torde vara drömmen för en del.

Jo, men om du köper en bil på avbetalning, så kan du ju inte bara ge fan i att betala för att du skulle råka känna för det. Då bryter du ju avtalet.

Detsamma borde väl gälla äktenskpet, tycker man.

Vår lagstiftning är märklig. Om du klappar till nån på käften, så kan du få sitta inne under 6 månader. En smäll på käften gör ont en stund, men går sen över.

Däremot att bli bedragen, kan fungera som ett varande sår under ett helt liv.

Jovisst kan jag se fördelarna med ett avtal mellan partnerna men jag har svårt att se hur just otrohet skulle kunna drivas rättsligt om det inte är olagligt , personen bröt mot et avtal men handlingen i sig är inte olaglig ?

Dåså om det går att driva rättsligt så håller jag med om att det vore en bra lösning , i annat fall så skulle det vara ganska meningslöst.

Var kommer stening med i bilden ?
Har någon förutom du nämnt stening ?
   

Jag ser helst att staten hjälper till att kontrollera vad som gäller så att det blir riktigt, även om det kostar skattepengar. Saker måste få kosta helt enkelt, jag gillar ärligt talat inte iden med att individen ska få bestämma så mycket och att staten inte ska lägga sig i.

Idag utreder vi brott som bedrägerier och stöld, vad skulle vara skillnaden att utreda brott mot äktenskapet?
Du fokuserar så mycket på pengar, jag tycker inte att pengar är viktigt. Att få ett mer familjebevarande samhälle är viktigare än alla pengar i världen.
Och privatiseringar är verkligen ingen lösning.

Det är möjligt att du vill att staten ska kontrollera vem som varit otrogen och på vilket sätt (kyss? samlag? hotellresa?  sex utan känslor? med känslor?) och väga detta detta mot bakgrunden till en eventuell otrohet (den andra maken hotade med otrohet först, den andra sexstrejkade eller städstrejkade, ekonomisk ojämlikhet i förhållandet, osv).
Den utredningen skulle kunna grunda sig på att samhället filmar eller avlyssnar medborgarna så att man med säkerhet vet vem som gjort vad, och när detta inträffade. Och med loggar kan man hålla koll på hur ofta de olika makarna bidragit till hushållsarbete och hushållskassa. En opartisk jury bestående av en lagman och fyra lekmän skulle kunna gå igenom bevismaterialet i varje enskilt fall och besluta om eventuell straffpåföljd.

För att döma i ett mål mellan två makar där den ena skriker "du var otrogen!" och den andra skriker "du krashade min bil och suger aldrig av mig!" kommer ju inte att vara görligt, oavsett om staten betalar eller inte.

Hur många sådana här mål ska staten betala för i just din kommun?  Och tycker du att dessa pengar ska tas från äldrevården eller från barnomsorgen?

Ett alternativ är ju att låta stridslystna makar få stå för kostnaden att slåss alldeles själva, men det är alltså fel?