Första barnet kände vi att der kvittade, andra ville vi helst ha en tjej för vi kunde verkligen inte enas om ett namn till ännu en kille. Det blev en tjej så vi slapp bråka om namn :p nu har vi en av varje så nu kan det inte bli fler barn för vi har tagt de två namnen vi lyckades komma överens om. Det är typ den nivån av "könsönskan" vi har.
Skitfånigt är det. Killar eller tjejer, sak samma. Ungarna skriker och bajsar och trotsar och leker och skolkar och pluggar och gråter och skrattar och kramas och slåss och.. Ja. Är barn helt enkelt. Min son är ljuvlig, min dotter är ljuvlig. Och båda är skitjobbiga ibland.
Fattar ärligt inte hur man är funtad när man ligger där, har fått ett alldeles perfekt litet barn, och känner.. Besvikelse?