f*n är det helt kört nu?

Det låter som om mormor är deln andra föräldern för dit barn. Och inte är det så dåligt. Med mina barn går det i vågor vilken förälder som föredras. Det betyder inte att mina barn älskar mig mindre. Jag är tråkiga mamman och pappa är rolig och spännande, ibland. Fortsätt att ta ditt ansvar för ditt barn och älska, ge närhet och uppmärksamhet. Om mormor fortsätter att stötta dig och vara den bästa mormorn som hon kan så är det vinst för er alla.

Jag tror inte att du behöver vara bekymrad alls. Din son älskar dina föräldrar bara vilket jag tycker är väldigt bra, tänk om de hade varit tvärt om. Sen tycker jag att det är ju kul att de verkligen ställer upp och tycker om sitt barnbarn så mycket.  och de är inte försent för dig att knyta dig an din son mer om du tycker att det behövs. 

Jag tycker verkligen inte att du borde flytta hemifrån utan jag tycker att de är bra att du tänker på att få en utbildning först. Vilket är bättre för både dig och ditt barn i långa loppet. Man kommer så mycket längre i livet med en bra utbildning och en större chans till ett bra liv för dig och ditt barn. 

Min son är lite likadan, han är 14 mån. Skillnaden är att jag inte bor hemma, men mormor har varit med från start och är den han träffat mest (utöver mig såklart). Så för honom är hon en andra trygghet, som en andra förälder. Och jag tycker det är bra att han har någon mer än mig. :)

Så skönt att höra!
Man blir lite fundersam, jag kommer vara borta mycket nu iom min utbildning. Tror ni att det är bra att sonen stannar hemma med mormor och morfar eller är det bättre om han börjar på dagis och är borta hemifrån ungefär som jag då? Jag är lite kluven, det bästa är ju om han är hemma tycker jag, men samtidigt så kommer han spendera så mycket tid med mormor och morfar att han kanske glider iväg från mig =(? Jag älskar honom så fruktansvärt mycket och är sååå rädd att jag ska på något sätt förlora honom =(. 

Jag tror att det är son någon skrev tidigare, mormor blir som den andre föräldern och då gör ju barn så, verkar bry sig mer om den ena ibland och sedan byter. Men kag tänkte också på det du skrev att det är din mamma som sätter mest gränser och kan säga ifrån. Barn behöver regler och blir trygga av att få gränser satta. Sen menar jag inte att man måste vara stenhård med allt. Lycka till med studierna!

Men du...så där hade det ju varit om han haft en närvarande pappa att knyta an till. Det är väl jättebra att han har mer än en vuxen att älska och bli älskad av? Sluta klandra dig själv för att du blev sjuk. Bra gjort istället att du såg till att bli frisk så du kan vara en bra förälder.

Jag tycker du låter kärleksfull och ansvarsfull.

Tt barnet gråter när nån går är inte tecken på en tryggare anknytning. Tvärtom. Det finns en osäkerhet- kommer hon tillbaka? Att vara lugn när du går är för att han vet att du finns och alltid är där.

Och du får aldrig anklaga dig själv för att du har grubblat om nätterna, varit ledsen och trött. Det är ingen skam i det och du är ite ensam.

jag tycker nog du ska sluta grubbla, om det går. Jag fick en depression med min första son och han var väldigt mycket emd sin papa för att jag var tuvngen att sova, jag var ett vrak. han var även med helt okända på sjukhus och med farmor eller mormor som vi inte bor med. Jag kunde inte heler amma och vi samsov aldrig...jag var övertygad om att min son var skadad för livet......mest pga att jag analyserade för mycket och tänkte på hur man måste vara...

men livet är inte lika för alla. Man gör det man måste göra, och att din mamma tar hand om din son är ju endast positivt! vi har nu två barn varav den ena bara skriker efter papa och den ena efter mamma.....så kan det bli. Man får ibland svälja sitt ego och inse att det är fantastiskt att det finns manga I barnets liv som hen äslkar och tyr sig till. och du är ju alltid mamma :)