Lyckliga bonusar - är vi verkligen den enda familjen?

Jag är uppvuxen med en styvpappa som behandlat mig som sin egen unge. Det var extra värdefullt för mig när min pappa dog när jag fortfarande var ett barn (10 år). Så vi finns. 

Nej, inte är du den enda, men jag skriver bara om något dåligt har hänt och det gör nog många andra också, därför blir det bara negativt. Tror man oftare ventilerar problemen. När man är lycklig är man upptagen med att vara det!

Ni är inte ensamma! Men det känns som att de som har en bra relation ''sopas undan'' och märks inte av på grund av alla dåliga föräldrar och bonusar där ute..

Har varit i mina bonusbarns liv sedan den ena knappt var 1 och den andra 3. Vi har sedan början, haft en jättefin relation till varandra. Behandlar dom som mina egna, eftersom jag (vi) känner att dom är en del utav våran familj. Nu börjar den ena skolan och det känns sjukt hur tiden har gått fort!

Såklart är ansvar något som jag velat ta på mig frivilligt, jag älskar min mans barn jättemycket och dem är faktiskt de bästa och snällaste små jag någonsin träffat på! De har sin mamma också, så jag är en extra vuxen som finns där för dom Men det känns skönt att dom är trygga med mig, vill mysa med mig, kommer till mig när dom är ledsna eller gjort illa sig.. Är dessutom gravid och barnen har varit jättehjälpsamma! Dom pussar min mage och pratar med bebisen, säger att bebisen är jättesöt och fin och så säger dom att dom minsann ska lära bebis att cykla och rita och skriva.. Haha! Saknar dom när dom inte är här, det känns så tomt och tyst utan barnen, man vänjer sig liksom vid deras skratt och deras röster.

Ja, det är så det är för oss iaf! Sen finns det jobbiga stunder ibland, precis som alla andra familjer men det positiva och kärleken man får och ger är ju så värt det  

För det första vill jag säga grattis! Grattis till att ha en familj som fungerar och att du och de andra verkar må bra i er konstellation. Men jag hade ju helst hört det ifrån din sambo. Det är inte första gången jag läser liknande, en kvinna med styvpappa till sina egna biologiska barn som skriver att de har det så bra. Därmed inte sagt att ni inte har det bra men jag hade velat höra styvpappan säga det.

Hur det blir i en styvfamilj beror på så mycket och jag kan tänka mig några faktorer som underlättar för er. Att barnen var små när han kom in i bilden är en sådan sak. Sedan tror jag att du har stor betydelse för hur det blir, även den biologiska pappans inställning samt att din sambo inte gör mer än han känner är rätt för just honom. Det verkar som ni har fått ihop det här väldigt bra och inte minst att du uppskattar att hans föräldrar har tagit till sig dina barn.

Jag tillhör själv kategorin gnällspikar. Det var ju inte så att jag gav mig in i det här och tänkte att nu blir det svårt, jag hade en uppfattning om att det här skulle fungera och tänkte inte på det som att det kunde bli jobbigt men sen dök det upp saker på vägen. Eftersom jag inte vet vem jag ska prata med om detta, jag känner mig ganska ensam i det här så kan det nog vara så att problemen växer och blir större än om det inte hade funnits så mycket fördomar och man faktiskt kunde prata rakt ut om hur det är. Men det är faktiskt svårt. Som exempel: jag försökte prata med en kompis en gång och inledde med att säga att "det är jobbigt att leva ihop med någon som har barn sen tidigare" och hennes omedelbara och ordagranna reaktion var "men du får inte hindra honom från att träffa sitt barn". Jag vet inte var hon fick det där ifrån för det var ju inte det jag sa, har aldrig funnits i bilden att jag skulle göra, har aldrig ens nämnt några problem tidigare men ändå drog hon på högsta växeln och tolkade det jag sa som att jag försökte få ut barnet ur bilden. Det jag sa var att det var jobbigt att leva med en sambo som har barn sen tidigare, jag la inte skulden på barnet, snarare på fenomenet. Jag fick ägna en väldigt lång stund till att förklara för henne vad jag sagt och att hon inte kan göra en så tvär tolkning av vad jag sagt.
En bit in i samtalet kom det där klassiska "men du visste ju att han hade barn, du visste att det skulle bli jobbigt". Jaha, visste jag det? Hade varit intressant att höra vad hon själv anser att man bör förvänta sig när man blir ihop med någon som har barn och se om det stämmer överens med vad jag sedan har upplevt. Kanske är det så att jag var naiv som gav mig in i det här. Men vid det laget var jag bara trött på att ens ha försökt att prata om det. Så vi kom aldrig fram till att prata om vad det var som var jobbigt och jag fick inte möjlighet att ventilera mig eller resonera fram en lösning. Hon har förresten själv ingen erfarenhet av att vara tillsammans med någon som har barn.

Men nu var det ju inte ännu en gnällspik du ville höra om utan fler lyckliga historier. Jag tror också att det är bra att det finns en balans, inte bara tråkigheter. Framförallt höra på vilket sätt det fungerar, hur det kommer sig att det fungerar.

Ursäkta att jag tog plats med än mer gnäll och än en gång stort grattis till er lyckliga konstellation!

Det är väl så att har man inga problem och allt flyter på så har man inte så mycket att klaga på

Ni är absolut inte ensamma, jag är själv lycklig bonusmamma.

Men många glömmer att detta forum faktiskt har rubriken Styvförälder, vilket innebär att styvföräldrar här ska ha möjlighet att ventilera. Och som många redan sagt, de bra dagarna finns det inte mycket att skriva om. Det är de jobbiga dagarna man behöver få känna att man inte är ensam och det är väl vanligtvis då man skriver här.

Lite synd är det nog, för det framstår såklart som att vi bonusföräldrar bara "gnäller". I själva verket tror jag inte vi gnäller mer än bioföräldrar, det är bara lättare att tycka illa om oss då vi pekar på det negativa.

Vi har nog varit en helt OK familj, både den lilla och utökade, men jag har aldrig tagit en föräldrarroll, varför, det fanns två ypperliga föräldrar till sambons barn. 
Det som fungerar för er är helt OK, men det hade inte fungerat hos oss, det hade varit 5 personer som vantrivts i den situationen, sambons båda barn, sambon, barnens mamma och jag själv, ingen av oss har varit intresserad av att ha de relationerna som ni har

Nu startar jag aldrig trådar, jag tar mig fräckheten att förmedla vår situation och försökt att visa att det finns många olika sätt att leva ihop.
Det som är viktigast är, i mina ögon, att barnen och den nya får utveckla sin relation och i sin takt och på ett sätt som de berörda känner sig bekväma med. Barnens förälder ska bjuda in den nya, ge utrymme att låta relationerna ska utvecklast, i den minsta mån styra relationen så länge det fungerar.
Det viktigaste i min och sambons relation är att det enda krav vi har haft är respekt för varandra.