Att få syskon till barn med funktionshinder

Jag tycker inte att de är själviskt! Får ju dock tänka på att de barnet med funktionshinder kan kräva mer tid och hjälp och de andra barnet har en risk att känna sig utanför! De är ju sånt man får tänka på i sånnafall men de kan ju även bli fel på andra hållet!

Min lillebror är autistisk, och har lite fler diagnoser. Jag minns väldigt väl att mamma la mycket mer tid på honom än vad hon kunde göra på oss. Hon hade ingen avlastning alls och jag som fortfarande var ett litet barn var väldigt förstående. Det har min mamma berättat i efterhand. Min syster däremot hade och har fortfarande väldigt svårt för att vi fick gå ett steg tillbaka för vår lillebror behövde mer tid. Hon kan inte acceptera det, men för mig har det varit fantastiskt. Jag tycker det har format mig till den jag är idag, och skulle aldrig byta bort vår barndom.

Det är så olika, hur man är som person. Hade jag suttit i din situation så hade jag nog skaffat ett till barn, och försökt allt jag kunde att jobba för att få tid för båda barnen.

Vill inte låta negativ men du bör veta att chansen att få ett till barn med funktionsnedsättning ökar någit dl du redan har ett barn med funktionsnedsättnjbg

Nej det är inte mer egoistiskt än andra msk som skaffar barn. Ditt barn med handikapp tillför ju också ngt i familjen o är inte bara en belastning. Har en mycket nära släkting där mitten barnet har ett flerfunktionshandikapp, rullstolsburen, kan ej prata, kan ej äta men är världens mest underbara unge. Syskonen älskar varandra hur mycket som helst och älskar att mysa. Ibland leker lillebror med sin syster med hjälp av assistenterna och de har jättekul ihop. Klart att det tar mer tid med ett barn med funktionshinder men det ger också något tillbaka. Det är också positivt för utvecklingen av det handikappade barnet att ha ett syskon med allt det innebär med bråk, konkurrens och kärlek. Skaffa fler barn om du vill. 

Sedan vill jag säga till fior84 att chansen att få ett funktionshindrat barn inte alls behöver öka för att man har ett barn med ett funktionshinder. Min systerdotter fick en förlossningsskada som orsakade hennes handikapp , det är vare sig ärftligt eller smittsamt och att generalisera på det viset  tycker inte jag är okej då TS faktiskt inte skriver vad det är för handikapp hennes barn har. 

Min storebror har Autism, ADD och OCD. Jag själv har ju Asp men har alltid fungerat "Normalt" eller hur man nu väljer att uttrycka det. Han är världens bästa storebror och jag är så glad att jag är hans lillasyster.  Visst han är 25 och bor hemma, för han klarar inte en fungerande vardag själv. Men han är ingen belastning, och har aldrig varit. Han är min och min lillasysters allt. Så skaffa du ett till barn TS, jag skulle aldrig byta bort min storebror för något i världen. Han visar sin kärlek till oss på sitt sätt och har alltid funnits där för oss . Han har lärt mig så mycket som jag aldrig vetat annars, och jag ser inga nackdelar med att ha vuxit upp med honom. :)

Tack för era svar och synpunkter betula74 och teresemingert. hade nästan förväntat mig att någon skulle skriva något negativt Lapinia och Angelica, vad fint ni skriver om era syskon blir alldeles rörd när jag läser. Anledningen till att frågan kom upp var att en vän till mig tycker att man utsätter det friska syskonet för stort ansvar. Men som betula säger så är det väl alltid egoistiskt att få barn, oavsett.

Det icke funktionshindrade syskonet behöver inte få mer ansvar än något annat barn. Det handlar om hur man lägger upp det som förälder.

Jag tycker absolut att ni kan skaffa ett till barn. Jag har själv en funktionshindrad bror och jag har aldrig tänkt på att det är något speciellt. (Det har ju alltid varit så.)

Omogen citron, ja om man alltid har haft ett syskon med funktionshinder så är man ju van vid det och vet inget annat. Precis som du säger så är det ju föräldrarna som måste ha en bra plan för sin familj!

Min åttaåring är flerfunktionshindrad och jag har en tvåårig flicka också. En förutsättning för att det ska funka rent praktiskt är utomstående personliga assistenter. Ja, det är intensivt och jobbigt ibland, men det är en fantastisk förmån att ha ett barn som lär sig gå och prata och som man kan ta till öppna förskolan. Med dottern är jag med i föräldragemenskapen på ett helt annat sätt och med henne finns det en framtid (8-åringen har en medfödd progressiv sjukdom). Vår åttaåring är underbar och ger oss fantastiska livserfarenheter men det finns ingen anledning att spela duktig och offra allt för honom. Möjligheter till karriär och semesterresor är kraftigt begränsat på grund av hans besvär och att skaffa ett friskt barn var ett sätt att ta in något i livet som är normalt och har alla förutsättningar för att bara vara bra. Så sätt igång babyverkstan!

Vi skaffade ett barn först, fick en helt underbar son som nu är 7år!
Han föddes med ett stort hjärtfel som opererades när han var 10 dagar gammal och igen när han var 11 månader.
Utöver hjärtfelet fick han diagnosen måttlig utvecklingsstörning, asigmatism i ögonen, otalet hörselkontroller.
Efter 4år fick vi våran dotter hon är nu 3år, vi märkte att hon inte heller utvecklades normalt och hon har för snart 1år sen fått diagnosen utvecklingsstörning och så har hon grand-mal epilepsi.
Sambon har sen tidigare förhållande två äldre grabbar 10-12år och dom tycker jätte bra om sina småsyskon och utan att behöva be om hjälp med nåt så vill dom hjälpa till och tex hämta blöjor, leksaker mm.
Vi är under utredning om det är nåt genetiskt mellan oss som har gjort att båda våra små har utvecklingsstörning då barnen inte har någon orsak till diagnos och borde få svar snart.
Vi planerar ytterligare ett barn framöver och det tycker jag ni också ska göra!

Vill tillägga att våra små som varken kan prata eller kommunicera med varandra ändå lyckas leka med varandra på ett helt eget speciellt sätt, dottern kan inte stå eller gå men rumphasar sig fram, sonen kan gå.
Dom kivas om att ha samma leksak samtidigt mm.