Söker lyckliga bonusföräldrar till lite äldre barn

Oj, jag skulle behöva skriva en hel roman! Jag och min sambo har varit tillsammans i 6 år nu och hans barn var 9 och 13 när vi blev ihop. Det har varit en väldigt skumpig färd! Och är fortfarande ibland... Dock så känns det nu att vi har fast mark under fötterna när det skakar. Här är det nog mest min envishet som gjort att vi fortfarande bor ihop. Och att jag har egna vuxna barn och kunnat relatera till tidigare tonårsperioder. 

Det som har varit ställt till det mest här har varit sambons ex. Hon har haft missbruksproblem, som hon inte velat erkänna och det har varit många turer med barn hit och dit. Barnen har ibland kunnat bott där vv, men långa perioder bott hos oss på heltid, men naturligtvis då inte mått helt bra. Hon har pratat en massa strunt om både mig och pappan till barnen och dom har haft svårt att förhålla sig till alla lögner. Det har varit ordentliga kriser ibland!

Mellan mig och sambon finns dock en stor kärlek som vi alltid kommit tillbaka till. Det har inte varit lätt, men än så länge har vi iaf lyckats! Jag är bra på prata! Att lägga fram argument, förslag, kompromisser. Och så tror jag också att vi haft lite hjälp av mina två äldre barn faktiskt! Dom har kunnat gjuta lite olja på vågorna och hållt ihop oss när det varit riktigt illa. Bara genom att finnas till.

19-åringen tackar mig ofta idag för att jag finns och funnits för honom, trots att vi också haft en stundtals skakig relation. Jag är en person som talar om vad jag tycker och tänker, både positivt och negativt, och det hade dom svårt för förr. Nu kan han se att det är för att jag bryr mig.  Jag och 15-åringen har alltid stått varandra närmare, men just nu är han just 15 år... :)  

Inte lätt att sammanfatta 6 års kärlek, blod, svett och tårar på några rader! Men jag är glad idag att jag stått ut! 

Här hos oss behövdes det ju engagemang eftersom det handlade om barn som hade så mycket med sig i bagaget. Men engagemanget handlade ibland också om att handla i det tysta... Och det var inte lätt! Även sambon hade lite svårt att släppa in en ny och jag tog nog för stora kliv i början också. Många var nog misstagen från alla håll! Men tack vare att jag är så "tjatig" så redde vi ut det mesta och jag tycker nog att vi kommit ut på andra sidan tämligen välbehållna. 

Normalt så tror jag att det räcker långt med att vara en normalt trevlig vuxen som bemöter barnen med respekt. Men som också står för hur man vill bemötas.  Jag har alltid försökt varit tydlig med positiva och negativa saker. Alltid talat om för barnen när dom gjort bra saker. Och aldrig gått och varit sur, utan direkt talat om de saker jag reagerat negativt på. Då har det heller inte behövt blivit dåligt stämning pga såna saker. Det har iaf varit min mening, även om det inte alltid blivit så....