AP vs curling?

Jag undrar hur man kan vara så säker på vad som är barnets "behov" och vad barnet bara "vill", själv tycker jag det är jättesvårt. Har t.ex. bekanta där barnen fått en diagnos på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och föräldrarna i backspegeln tänker att AHA, det var ju ett särskilt behov h*n hade, inte bara ouppfostrad, lat o.s.v. Vad som är "normala" steg mot självständighet för barn tolkar vi alla olika! Och visst är det lättare att hamna på curling-kanten om man strävar efter att möta barnets unika behov. Nu menar jag inte de vanliga köra-barnen-i-bil-eller-barnvagn utan det kan vara att man upplever att ens barn t.ex. har ett särskilt behov av att vara hemma med trygga familjen när barnet inte vill komma med på tråkiga saker som de vuxna vill göra. Ja, hur vet man vad som är ett behov? Kanske vågar man bara inte utmana barnet till sådant som barnet tycker är lite jobbigt/tråkigt? Jag tycker i alla fall att det är en svår balansakt!

Men, ser ni på curling som bara en låt-gå-mentalitet? Om jag själv stöter på föräldrar som med nöd och näppe engagerar sig i barnen utan t.ex. låter dem kolla tv och spela obehindrat så är inte min första tanke curlingförälder. En curlingförälder är i mina ögon en engagerad förälder, med lite svårighet att ta konflikter och viss rädsla för att det inte ska gå bra för barnet eller att barnet ska känna sig sviket. Är själv hyfsat curlande Sen har jag lite svårt för ordet curlingförälder eftersom jag tycker att det används flitigt av de som tycker att barn inte ska höras och synas... Har två uttalade AP föräldrar i bekantskapskretsen, och jag tycker nog att de ligger snäppet före mig i curlingligan Sen förstår jag ju också att det inte betyder att AP är tänkt så.