AP vs curling?

Jag har aldrig stött på en förälder - AP eller inte - som aldrig curlar. Det gör vi alla lite då och då i något slags missriktad välmening. Och för vår egen bekvämlighet liksom för barnets. Få föräldrar som låter sina barn som just precis lärt sig gå alltid gå. Jag och min sambo väljer att bära våra, andra att köra runt dem i vagn = cuuuuurling . Förhoppningsvis håller man sitt curlande på en hälsosam nivå . Och ja, det kan ur min synvinkel faktiskt vara ok att köra dem till en träning eller hämta dem från skolan någon gång trots att de är fullt kapabla att gå eller cykla. Huruvida man väljer att sova tillsammans eller inte, huruvida man väljer att transportera sitt barn i en sjal eller en låda på hjul, huruvida man väljer att föda upp sitt barn på bröstmjölk eller ersättning är inte val som handlar om curling.  

Jag undrar hur man kan vara så säker på vad som är barnets "behov" och vad barnet bara "vill", själv tycker jag det är jättesvårt. Har t.ex. bekanta där barnen fått en diagnos på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och föräldrarna i backspegeln tänker att AHA, det var ju ett särskilt behov h*n hade, inte bara ouppfostrad, lat o.s.v. Vad som är "normala" steg mot självständighet för barn tolkar vi alla olika! Och visst är det lättare att hamna på curling-kanten om man strävar efter att möta barnets unika behov. Nu menar jag inte de vanliga köra-barnen-i-bil-eller-barnvagn utan det kan vara att man upplever att ens barn t.ex. har ett särskilt behov av att vara hemma med trygga familjen när barnet inte vill komma med på tråkiga saker som de vuxna vill göra. Ja, hur vet man vad som är ett behov? Kanske vågar man bara inte utmana barnet till sådant som barnet tycker är lite jobbigt/tråkigt? Jag tycker i alla fall att det är en svår balansakt!