Mitt barnbarn liknar bara sin mamma
Så igen, du får tro vad du vill - men min avsikt var att utmana dig för att hjälpa dig, men det är ju som sagt rätt tydligt att du inte är intresserad av min hjälp.
Så det återstår väl bara för mig att säga lycka till med din vidare strävan att komma ännu längre bort från din svärdotter och barnbarn! Inte världens mest hedersfulla livsmål om du frågar mig, men det är uppenbarligen redan skrivet i sten.
Så det återstår väl bara för mig att säga lycka till med din vidare strävan att komma ännu längre bort från din svärdotter och barnbarn! Inte världens mest hedersfulla livsmål om du frågar mig, men det är uppenbarligen redan skrivet i sten.
En förutsättning för att man ska vilja ta emot någons hjälp är
1. Att denna har förstått problemet.
2. Att personen hjälper till med det man vill ha hjälp med.
Jag hävdar att du missar båda punkterna ovan, och det gör uppenbarligen TS (m.fl) också. Dessutom bör man vara ödmjuk när man analyserar en främmande persons egenskaper och problem. Du kanske anser att du är det, men då måste du jobba på ditt sätt att uttrycka dig. Du framstår som om du redan har bestämt dig för att det är TS som är det största problemet i sammanhanget (OBS att jag säger framstår, det kanske inte är det du menar men det är verkligen så det låter på dina inlägg). Efter vad TS skrivit tycker jag att det rätt uppenbart att det är svärdottern som har en problematisk personlighet, problem med relationer osv. Varför ska då TS jobba med sig själv så enormt mycket? Skulle du själv ha gjort det? Jag tycker redan hon hanterar situationen så bra man kan under rådande förutsättningar.