Anonym (nyss tonåring) skrev 2014-01-26 02:17:58 följande:
aaså nu kan jag bara tala för mig själv och hur jag var som tonåring (20 nu) och jag var en sån där lat människa hemma med draget internet och utan datorn o mobil och indraget studiebidrag. Inget hjälpte, blev nästan värre eftersom jag vande mig med att bli utan saker och massa skäll.
Fick höra att jag aldrig kommer kunna ta hand om en lägenhet men det var inte problemet att jag inte orkade städa eller hjälpa till utan mer att jag pgs diagnos vill kunna planera min dag lite eget och att mina föräldrar då sa åt mig att dammsuga, när dessutom ingen annan i familjen skulle städa (vilket jag tyckte kändes konstigt eftersom jag tyckte att om jag skulle göra något så kan väl dom lika gärna städa samtidigt så blir allt rent) och bad som att plocka upp sina grejer från golvet vilket dom inte hade tid med så kände jag bara nä, tonårs tänk men fortfarande en rätt attityd enligt mig)
har nu sedan några månader tillbaka egen lägenhet med pojkvän och bunus VH och det fungerar hur bra som helst. Anledningen till att det aldrig fungerade för mig hemma var att jag inte kunna ha min rutin (som jag insett är väldigt viktigt för mig) eftersom det inte fanns några riktiga städrutiner hemma hos mina föräldrar så rutiner kanske är planen och att se till att om det ska städas så gör alla något tex en dammsugar och en annan diskar/fixar diskmaskinen osv då kan det kännas lite mer peppande och så får du köra på barn varianten och ha en liten belöning för deras hårda arbete. kommer bli en liten omställning men kan nog tro att det uppskattas av de flesta "lata tonåringar"
Och det är toppen att du tar hand om dig själv nu när du flyttat hemifrån, well done!
Men det handlar ju inte bara om att lära sig att klara sig själv när man flyttar hemifrån det handlar ju också om att delar man hem med någon, i det här fallet resten av sin familj, så har man ett ansvar att se till att Familjen AB fungerar. Och då måste alla dra sitt strå till stacken.
Att inte städa på sitt eget rum kan man släppa tycker jag. Men att inte plocka undan sina saker från gemensamma utrymmen är inte ok. Att inte lägga kläderna i tvättkorgen är upp till dem själva - ligger det kvar på golvet så blir det inte tvättat.
Vill de inte hjälpa till m maten så får de laga sin mat själva.
Det är självklart jävligt synd att mamman tar emot dem med öppna armar när de tycker det blir för jobbigt hos er, men är alla bråken värda att förstöra er vardag för? Att leva i en konstant krigszon är inte bra för någon. Om ni slutar be dem komma tillbaka och sätter ner foten hårt - vill ni komma hit så följer ni våra regler annars stanna hos mamma. Gnäller då mamma så får hon ju stötta er i era regler? Kan ni sätta er ner alla inblandade och gå igenom regler ni alla tycker är ok och som ni kan stötta varandra i?
Jag hade inte pallat att behöva bråka m mina tonåringar på det sättet varje dag utan uppbackning från den andre föräldern. Och hade de kallat mig kärringjävel så hade jag inte lyft ett finger för dem. Visar se mig så lite respekt får de inte mitt engagemang tillbaka...