Ni som gjort OP för bartonolit - kom det tillbaka??

Man kan ju antingen bara tömma den infekterade Bartolinikörteln, eller operera bort den.

Har man tagit bort den helt borde du väl gissningsvis inte kunna få infektion i den igen men om man bara tömde den så finns den kvar och kan ge upphov till nya bölder.

www.1177.se/Skane/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Bartolinit---infektion-i-blygdlappen/

Vet att detta är en gammal tråd, men vill ändå sprida infon där folk kan tänkas söka på den. Jag har haft flera inflammationer i bartolinitkörteln på höger sida flera gånger. Första gången tog det ungefär en vecka för det att bli akut (så att jag valde att snitta upp och tömma), sista gången gick det på ett dygn ungefär från första känningarna. Jag var tvungen varje gång att åka in till gynakuten och bli undersökt för att få antibiotika som inte hann verka vid två tillfällen (var tvungen att snitta). Gör fruktansvärt, fruktansvärt ont och det värsta är stressen som medföljer. Vad säger man till jobbet? "Jo, jag sitter på akuten och väntar på en undersökning eftersom jag har en inflammation i underlivet". Nej, när man jobbar med 95% män är det inte så kul att säga. Och inte heller alltid lätt att hitta tid i vardagen att sitta och uggla på akuten i flera timmar.

Hur har då gensvaret varit från gynekologerna? Förvånande idiotiskt. Har fått denna inflammation kanske sju gånger och har fått höra "vissa har otur", "du får lära dig att leva med det", "det är för att du har dåliga trosor och tighta byxor", "antibiotika är egentligen inte nödvändigt, det här brukar försvinna av sig självt" - den senaste kommentaren när jag var inne mitt i natten för att jag skulle jobba dagen efter i Skåne. Tror du jag hade åkt in mitt i natten om jag inte visste exakt hur detta skulle turn out?

Många idiotiska gynekologer tyvärr, men när jag snittade andra eller tredje gången (har tappat kollen tyvärr) så fick jag ÄNTLIGEN en läkare som kom till mig efter och sa att det inte är normalt att få tillbaka den så pass ofta (typ en till tre gånger om året) och att hon skulle göra tester. De skickade varet till labb (grosse, I know) och jag bokades in på magnetröntgen. På den såg de att även om de tömt bölden fanns det en liten böld kvar precis intill körteln viket förmodligen gjorde att det blev inflammerat gång på gång. Jag bokades på operation och de tömde lite djupare denna gång.

Det var över tre år sedan och jag har inte fått minsta känning sedan dess. Jag har använt "dåliga trosor" och "tighta byxor" massor sedan dess utan problem. Varför, varför, varför var jag tvungen att gå runt och leva med denna stress och smärta så länge innan jag äntligen träffade Olga på SÖS? Till alla gynekologer jag träffat där ute:

- Nej, jag hade inte otur för att jag fick tillbaka inflammationen gång på gång. Jag hade otur för att jag fick dig till läkare, för att du inte orkade engagera dig i att göra mitt lidande mindre. Och dessutom spara sjukhusresurser.

- Ja, det är möjligt att jag fick inflammationen första gången delvis på grund av mina klädval, men de leder inte alltid till inflammation.

- Nej, jag behövde inte lära mig att leva med det. Jag hade turen att träffa en gynekolog som tänkte empatiskt och proaktivt och ansträngde sig lite mer för att hjälpa mig och se till att jag inte behövde ta upp gynakutens resurser två, tre gånger om året resten av mitt liv.

- JO! Antibiotika behövs om smärtan inte avtagit eller bölden minskat. NEJ! Det går inte över av sig självt om det bara eskalerar. Din dryga attityd gjorde absolut ingenting för att hjälpa mig som du - vilket du visste - haft detta problem vid åtskilliga tillfällen och därav har rätt bra koll på hur det brukar sluta.

Tack Olga på SÖS, tyvärr har jag inte kvar efternamnet. Men ni som drabbas av detta återkommande ska i alla fall veta att det går att åtgärda om man bara anstränger sig lite mer från sjukvårdens sida. Kräv din rätt!

För de som undrar:
För de som inte haft detta kan jag informera att det är ungefär som att hela ditt underliv är ett köttsår som någon står och kramar sönder med en stenhård näve. Det är det bästa sättet jag har att beskriva det. Jag har fått en mängd olika smärtstillande (piller, salva, spray, you name it). Det som fungerat absolut bäst för mig är alvedon i kombination med ipren. Inget har tagit bort smärtan, men det har reducerat den mest.
Om man ska snitta kan man lokalbedövas eller sövas (jag sövdes) och det tar ungefär fem minuter. Såret svider lite efteråt, men det är som himmelriket efter smärtan av bölden. Min mer ingripande operation tog ungefär tjugo minuter och jag var öm ungefär en vecka efteråt, men kunde gå hem från sjukhuset efter några timmar.

hade förträngt detta, men ja.. när jag skrev detta inlägg, och åkte hem från semester en vecka senare(!) - fick jag stanna till akut på sjukhuset...och göra ytterligare en OP. det var lite det bemötandet "det borde ju inte drabba dig igen, då du gjort en OP.. otur!"
detta till trots - fick jag YTTERLIGARE en bartonolit nån månader senare (samma ställe alla 3 gånger - och alla tre alltså inom loppet av typ ett halvår!!) Den tredje gången sprack den av sig själv påväg till sjukhuset (då jag var inställd på ytterligare OP....) - och sen dess har jag inte haft dessa besvär alls (peppar peppar). Nu har det gått 3 år.

Tack för att du skrev detta!
Har själv opererat en gång och minns att de sa att det med all säkerhet kommer att komma tillbaka igen. Mycket riktigt kom knölen tillbaka och jag antog att jag måste lära mig leva med det eftersom jag inte orkade gå igenom ännu en lönlös operation.
Det gör inte superont men det skaver och är i vägen, särskilt jobbigt är det att förklara för nån ny kille att det inte smittar.
Nu när jag läste ditt inlägg blev jag arg, varför har jag gått med detta i alla år utan att få vettig hjälp?
Varje gång jag besökt en gynekolog av andra anledningar har de inte ens nämnt att jag kunnat få riktig hjälp med detta.
Det känns som ett svek mot kvinnor att det finns så dåligt informerade läkare och gynekologer. Redan innan jag visste att det var Bartolinit kom jag till flera gynekologer som inte hade en aning om vad det var och de verkade inte särskilt angelägna om att forska vidare i det heller förrän jag insisterade.
Processen med operationen var från början smärtsam och stressande, dessutom gjorde ärret att jag fick nån slags extra blygdläpp som skaver mot trosorna när knölen sväller upp.
Fick du också leva med extra hudveck när du opererades sista gången eller är det möjligt att få det snyggt igensytt?
Just nu känner jag bara för att karva ut skiten själv.. jag blir så trött!

Gammal tråd men ack så aktuell. Finns så himla lite och dålig information om just bartolinit. Jag tänkte att jag ska dela med mig av min "historia" som den ser ut hitintills, förhoppningsvis kan det hjälpa flera att slippa känna sig osäkra och otrodda.

Första gången jag fick problem med min högra körtel var för ca ett år sedan, jag förstod då inte vad det var men hade fruktansvärt ont. Jag försökte få en telefontid på vårdcentralen jag var inskriven på i fyra dagar samtidigt som jag led mig igenom varje arbetspass på jobbet. Dag fyra åkte jag ner till vårdcentralen efter arbetstid och ifrågasatte deras system, fick en tid dagen efter. Ja man kanske kan tycka att jag skulle åkt in till akuten med denna smärta men jag var både rädd och osäker. Jag kunde inte sitta ner, när jag körde bil fick jag trycka upp mig på ryggstödet för att kunna köra (manuell växel). Jag berättade inte för någon om vad det riktiga problemet var utan sa att jag hade fått en svullen böld i ljumsken.

Dag 5 åkte jag ner till vårdcentralen för att få hjälp tänkte jag, hade då sökt runt på internet som en galning för att få reda på vad det kunnat vara, bartolinit var en av sakerna som dök upp. Kom in till en allmänläkare och i stående position förklarade jag mitt bekymmer, en kvinnlig försynt liten läkare fick jag och hon ville ju såklart titta på körteln. Hon kikade utan att röra mig och sa att det var bartolinit och att hon skulle skriva ut antibiotika. Detta ifrågasatte jag direkt då smärtan var så sjukt extrem vid detta tillfälle, jag sa att jag kan inte gå på antibiotika i flera dagar och gå runt med denna svullnaden. Jag kan ju inte ens torka mig när jag varit på toaletten, jag fick ligga ner i soffan och äta, klarade knappt av att stå upp i mer än 10 minuter för att när jag stod upp blev det tryck nedåt i körteln vilket resulterade i att det pulserande något djävulskt där nere.

Hon bestämde sig då för att tömma körteln, utan bedövning inne på en vanlig brits i ett undersökningsrum. Jag fick lägga mig på rygg, hon gjorde ett litet snitt och försökte trycka runtom körteln för att få ut innehållet utan att lyckas. Istället tog hon någon slags spruta som hon tryckte in och försökte med denna suga ut innehållet i körteln. Vid detta laget trodde jag att jag skulle svimma och dö på plats av smärtan, var dyngsur av svett och skakade i hela kroppen. Hon fick inte ut speciellt mycket med denna teknik utan provade göra ett nytt snitt och fortsatte försöka trycka ut innehållet. Tillslut, efter en låååång tid så sprack den och allt innehåll rann ut på britsen. Vilken sjuk jävla lättnad det var alltså, helt otroligt, men den smärtan, det går inte ens beskriva smärtan av detta ingrepp hon gjorde. I vilket fall så fick jag åka hem, utan några andra restriktioner mer än att jag skulle hämta ut och börja med antibiotikan. Så det gjorde jag och resten av dag 5 var lugn, jag var nöjd.

Dag 6 vaknar jag på morgonen av att jag inte kan röra mig pga smärta i underlivet. Kände försiktigt med fingret och körteln var om möjligt ännu mer svullen än gårdagen. Fick ringa en kompis som fick släppa det hon höll på mig och köra in mig till akuten i Skåne som låg närmst. Eftersom att det inte fanns en chans i världen att jag skulle kunna sitta upp i bilen så fick jag ligga ner i baksätet. Kom in på akuten och förklarade mitt bekymmer, "du kan få sitta ner och vänta i väntrummet". Jag skrattade till för jag trodde först att de skämtade, jag kunde ju uppenbarligen inte sitta ner och det var precis så att jag klarade av att gå. Men nej, jag fick stå upp i väntrummet i ca 30 minuter och vänta på min tur (såklart, jag hade ju inga livshotande skador så det köper jag). Fick komma in och de ställde frågor, jag började gråta där inne för att jag hade så ont och så blev jag ifrågasatt varför jag hade åkt till akuten i Skåne när jag tillhör Blekinge. Min kompis fick hoppa in och förklara att det tar 20 min till närmaste akut i Skåne men över 1h till närmaste akut i Blekinge. Fick sedan gå in till ett väntrum på gynakuten, där fanns som tur väl var en brits som jag fick ligga på. Tror jag låg där i 5 timmar och grät, men min stackars kompis bredvid. Blev erbjuden en alvedon av personalen, den hjälpte inte ens pyttelite. När jag fick komma in till gyn hade jag så sjukt jävla ont att jag bara ville bort, så fruktansvärt obegripligt att något kan göra så ont ens. Fick hoppa upp i en gynstol och läkaren skulle undersöka mig, det räckte med ett litet petande från dennes finger och jag hoppade rakt upp i luften av smärta. Helt hysterisk, tårarna som rann och en hel kropp som skakade och skrek av smärta. Läkaren försökte lugna mig och förklara att hon måste få titta och känna, det gick inte. Jag fick morfin och hon försökte lägga en lokalbedövning för att ens kunna undersöka körteln. Lokalbedövningen hjälpte inte och det enda morfinet gjorde var att jag inte vart lika hysterisk längre. Det fick komma in två läkare till som fick hålla fast mig för att de skulle kunna göra något åt körteln. De kunde använda samma snitt som vårdcentralen hade gjort och tömde den, efter det lugnade jag ner mig eftersom att smärtan försvann avsevärt när körteln tömdes. Sen skulle de sätta in en Word kateter (dränage), en liten slant med en kula skulle sättas in i körteln för att den skulle kunna läka inifrån och hållas öppen. De fick försöka två gånger för att ens få dit den för att jag inte kunde ligga stilla när det gjorde ont. När allt var i sin ordning så pratade jag och läkaren, hon sa att snittet som vårdcentralen gjort var gjort på fel sätt, det var gjort på "fel" ställe och var alldeles för stort vilket skulle göra att dränaget kanske inte skulle kunna sitta kvar, risken att det skulle ramla ur var väldigt stor. Sen sa hon även att en bartolinit kan aldrig enbart behandlas av antibiotika, den måste tömmas och sedan hållas öppen, annars fylls den direkt.

Jag åkte hem och under kvällen så ramlade dränaget ut. Jag ringde in och fick en tid för att åka in igen dag 7, sagt och gjort så gjorde jag det. De försökte även denna gången att sätta in dränaget, tre gånger för att den gled ut hela tiden. Tillslut satte dem röret så att det var vinklat uppåt in i mig istället för hängandes nedåt. Jag fick åka hem igen och två timmar senare ramlade även detta dränaget ut. Ringde in igen och de sa att det förmodligen inte skulle spela någon roll hur de gjorde eftersom att första läkaren på min vårdcentral hade gjort snittet fel. Jag fick order om att hålla det fuktigt där nere med kompresser osv i en vecka. Jag gjorde som de sa och tillslut slutade körteln att vara och blöda.

Drygt två månader senare svullnade körteln upp igen, min pappa sa att detta ska du fan inte gå med en gång till och så åkte vi in direkt till akuten. Väl där kikade den på körteln och sa att den var inte "mogen" så de kunde inte göra någon åtgärd. Jag fick en ny tid fem dagar senare där de skulle prova sätta in ett nytt dränage. Jag fick även med mig morfin som jag skulle ta så att jag skulle hålla mig lugn under ingreppet. Dagen kom och jag och pappa tog oss till gyn, påväg in spricker körteln av sig själv så när jag väl kom in på min tid kunde de inte göra något. Jag blev hemskickad.

Det tog sedan ca 6 månader innan den svullnade igen, denna gången var jag gravid i vecka 9. Istället för att åka in denna gången så valde jag att kontakta gyn på ett sjukhus närmast mig. De hade dåligt med tider så jag fick en tid 5 dagar senare, jag var helt sängliggandes denna tiden pga smärtan. Fick ligga ner och äta men fick knappt i mig något ändå. På morgonen dagen jag hade tiden hos gyn spricker körteln. Jag åker in ändå och får samma besked där att de kan inte göra något när körteln väl har spruckit själv. Jag var helt förtvivlad, tänkte att ska jag behöva ha det såhär i resten av mitt liv. Ska jag behöva vara sängliggandes i flera veckor om året pga en jävla körtel som svullnar upp och ställer till med sånna otroliga besvär.

I graviditetsvecka 28 börjar körteln svullna igen, denna gången gör den inte ont direkt utan det tog ca 6 dagar innan den började smärta. Två dagar senare gjorde den så otroligt ont att vi fick åka in till akuten i Blekinge med den. Fick stå i väntrummet eftersom att jag inte kunde sitta ner. När jag sedan fick komma in så räckte det att läkaren tittade på den i några sekunder och kände en gång. Han såg bekymrad ut och sa att detta måste verkligen opereras och han förstod inte varför man inte hade hjälpt mig med detta tidigare. Blev direkt inlagd och fick operation dagen efter. Eftersom att jag var gravid så ville de inte söva såklart, det ville inte jag heller. Och med tanke på min historia med denna körtel så ville de inte att jag skulle genomlida denna operation med enbart lokalbedövning så jag fick spinalbedövning, alltså bedövad helt från höfterna och nedåt. Operationen gick jättebra och jag hade inte speciellt mycket bekymmer efteråt. Fick ligga kvar på förlossningen till dagen efter så att de kunde hålla koll på bebisen i magen. När jag sedan fick åka hem så fick jag världens mest extrema huvudvärk i bilen och fick stanna och kaskadkräka. Sen fortsatte vi köra och väl hemma fick jag kräka igen. Vart sängliggandes för spinalhuvudvärk, en biverkning från bedövningen som ingen förvarnade mig för alls. När jag låg ner försvann huvudvärken men såfort jag satte mig upp eller ställde mig upp så kom huvudvärken på tre sekunder och så kräktes jag.

I vilket fall, jag är så sjukt tacksam även jag, att jag äntligen fick träffa rätt läkare och fick hjälp. Nu kan jag inte svara på om problemet har återkommit efter op eftersom att den precis är gjord och jag är i läkningsprocessen. Många läkare underskattar nog smärtan som denna körtel orsakar när den svullnar upp, har läst så mucket på nätet om att man kan gå tillbaka till sitt arbete direkt efter insättning av dränage osv. Men alla är vi olika och har olika smärttröskel. Det ska inte tas så himla lätt på. Jag har haft tur att ha en kanonchef också, han är man men har varit himla förstående och hjälpsam under alla gånger jag drabbats av denna körtel. Var inte rädd att berätta, ja det är väl fortfarande tabu att prata om problem man har i sina underliv, både som man och kvinna. Men det borde inte vara det!

Och du, du är inte ensam!

Jag har nästan gått igenom precis samma sak. Har precis tömt en bartolonit, för några veckor sedan genom lokalbedövning och igår med spinalbedövning avslutad med word-kateter. Jag är just nu gravid i vecka 32. Ingen vill ta ens oroa på allvar.
Är nyfiken hur det gick för dig sedan? Var du problemfri resten av graviditeten? Kunde du ha en 'vanlig' förlossning? Jag är livrädd att problemet ska tillta igen om någon vecka.. då vet jag inte vad jag gör.