Problemet är att pappan svarar ja utan att blinka , på det mesta som " barnen " ber om att få eller att få göra. Jag hinner aldrig säga " mitt".. Då är det ju liksom redan kört :( Jag VET att han bara försöker vara snäll, men det gör mig till mammamonstret som försöker bromsa emellanåt.... Ofta handlar det om säkerhet, då det ofta gäller en 15- årig dotter främst. Jag tycker inte att hon är tillräckligt gammal för att vara inne i stan på kvällstid tex. Vi är båda ändå ganska " snälla" med regler osv. Men vissa saker vill man försöka skydda dem ifrån, så länge det nu går. Jag har verkligen försökt, gång på gång, att prata med pappan om att vi MÅSTE enas om det absolut väsentligaste iallafall. Han svarar mest med en axelryckning och är helt oförstående, varför skulle det hända henne nåt en lördagkväll kl 22 i stan...? Hon är ju inte helt ensam utan med en jämnårig tjejkompis.... Likaså med pengar... Vi är inte rika, mer som " medelsvensson"/ strax under. Ändå ger han speciellt 15-åringen MKT pengar, som oftast går till kläder, skor, smycken,smink, konserter osv. Inget sparande el så. Det kan handla om runt 1500-2000kr i månaden, vilket jag tycker är heeelt vansinnigt. Kanske är det jag som är nojjig och för sträng, vad tycker ni ? Ska tillägga att han skämmer bort vår lilltjej på ett par år, rejält också. Varje dag det nån liten leksak när han kommer hem, vi kan inte gå i en affär utan att han köper ngt som hon vill ha. Ja, vi har uppenbara problem att enas och kompromissa... Å jag då, som är den som bromsar, försöker verkligen välja mina" strider", är ganska tillåtande ändå. Men det finns regler och gränser hela livet....
