Håller på att gå in i väggen :( Hur undviker jag det??

Sjukskrivning är nog det bästa för dig just nu. Då slipper du stressen på jobbet och barnen får vara på dagis dina arbetstider så du får vila på dagarna. Om du tar hand om dig nu kommer det gå fortare att komma tillbaka än om du väntar tills du krashar helt. Hela situationen är jättejobbig men det du behöver är vila från det som stressar, inget annat kommer hjälpa...

Har varit i exakt samma situation. Eller, jag är fortfarande rättare sagt. 
Jag är inte "på gränsen", den passerades för längesen.
Men såhär i efterhand borde jag ha dragit i bromsen för längesen.

Efter förra  årets semester (5v) så brakade jag in i väggen. Det hjälper inte med semester. Man har ångest tre av dom fem veckorna för att komma tilbaka till jobbet. Trivs du med ditt jobb? Är jobbet en del av stressen, så kommer det inte att hjälpa att bita ihop. Allt negativt skit kommer att gå ut över familjen. När det gått såpass långt som det verkar gjort för dig, så måste du söka hjlälp.

Du kan självremittera dig till öppenpsyk, men i vissa kommuner behövs en remiss från allmänläkare. Du kan inte klara detta själv. Ta den hjälp som finns! Tala om för din familj och dina vänner hur du mår. Det kan va jobbigt, men det är inget som du förlorar på.  Sök hjälp för din egen skull-men även för din familjs.

Sjukskrivning kan ibland vara ett måste för att kunna komma tillbaks. Trivs du ändå med ditt jobb kan du ju va sjukskriven 50% eller nåt.
Du måste tänka på dig själv nu! 

Det du beskriver låter riktigt jobbigt, och jag tror att du har gjort bland det viktigaste hittills, uppmärksammat att detta inte håller i längden och att du står på tröskeln mot att bli utbränd. När du är medveten om detta har du också förmågan att göra något för att förbättra situationen du befinner dig i.

Idag kom du inte till jobbet, okej, det är inte hela världen, se det som en bula på vägen, inget att stanna upp och kolla på utan glöm det och fokusera på att komma framåt, komma framåt på denna dag. Kanske kan du och ditt barn göra något kravlöst som ni tycker är roligt?

Du skriver att det inte blev något bättre under semestern, hur såg din semster ut? Gjorde du/ni något särskilt? :)

Jag tror att du behöver stanna upp och fokusera på dig själv, det kanske också innebär att ringa vårcentralen och be om hjälp att få träffa en samtalskontakt som kan hjälpa dig att inte hamna i utbrändhet. Jag tror också att du behöver göra saker som Du tycker om att göra, saker som inte måste göras men som du vill göra för att du uppskattar det, kanske kan det vara att boka en ansiktsbehandling, åka till sommarstugan ensam för en dag eller bara köpa en blaska och ta en bad. Det kanske inte är en quickfix men en bit på väg för att hitta tillbaka.

Kram

Jag håller med ovanstående. Bättre kortare sjukskrivning nu än flera flera år sen.

Jag har alltid tänkt att eftersom jag är medveten om min situation och inte förnekar den så borde jag klara mig... Men nu rinner bara tårarna och jag är INTE en person som gråter.. Förstår inte nu hur jag ens skulle klara att ringa läkaren utan att bryta ihop totalt :( Får nog skjuta upp det tills imorgon iaf. Jobbet är en del av problemet men min chef är medveten om att jag är stresskänslig och hon har sett till att jag inte belastas för mycket. en del av problemet är nog att jag har varit själv med barnen i fyra år och under den tiden aldrig haft möjlighet att andas.. Är ensam på heltid och även om jag får lite avlastning från min familj så räcker det inte. Eller också är det så nog så för min del med att jag borde gjort nått tidigare men envis som jag är har jag bara kört på, fast besluten om att inte hamna där jag är idag.. :( Känner liksom ingen glädje över nått. Älskar såklart barnen över allt annat men jag är ingen rolig mamma just nu och har nog helt ärligt inte varit det på ett tag..

Se till att bli sjukskriven ett par veckor. Och se till att få en samtalskontakt via vc. Försök komma ihåg att äta regelbundet, sova regelbundet och röra på dig. Promenader är bra.

Ta hand om dig!

Det är helt okej att bryta ihop när man pratar med läkare/vc. Det är också oftast det som kanske behövs för att de ska ta en på allvar, tyvärr! Jag tycker att du ska ringa så fort det bara går, du beskriver hur du inte känner glädje över något och att du inte får möjligheten till att andas ut. Ring vc och och beskriv precis det du har skrivit här, känns det svårt så sitt framför datan och läs inantill. Det är inte okej att ha det så som du beskriver och du behöver få hjälp, du är värd all hjälp i världen!

Jag tror på dig. Du är medveten och kan förändra din situation, men du måste ta tag i detta nu. Du kanske måste få hjälp med avlastning med tanke på barnen, det är absolut inget fel med det utan snarare tvärtom, något väldigt bra som medför att du kommer känna dig roligare och kanske piggare som mamma.

Kram

Tack för era svar! Jag har funderat ett tag på att kontakta terapeuten på vårdcentralen och inser att jag nog kommit dit nu.. Jag ska och jag måste lösa detta på något sätt, för barnens skull!  Så här vill jag inte må längre! Jag vill slippa fysiska besvär och börja känna glädje och vill få tillbaka energi.

Semestern var jätteskön på det sättet att jag slapp morgonstressen. Däremot var det jobbigt att jag kände att jag borde hitta på saker med barnen men hade ingen energi.. Sista veckan började jag skälla på dom för dom busade så mycket, väl medveten om att det eg var mitt fel eftersom jag inte orkade engagera mig.. Började längta till jobbet lite bara för att få lite mer egentid (vet att det låter konstigt..). Första dagen började dock min chef prata om hur mycket vi ligger efter i köerna och att jag borde höga min beslutsstatisk och där nånstans kände jag att det här går inte längre..

Jag tror jag redan har passerat gränsen.. Har precis suttit på toaletten och gråtit i tio minuter :( Hur blev det så här?!? Vill inte må såhär. Folk har alltid tyckt att jag varit så stark som klarat av att vara ensam och jobba heltid men uppenbarligen är jag inte så stark :(