Jag vill hoppa fallskärm igen.
Jag gick en kurs för 15 år sen men gjorde inte alla de 25 hoppen som krävdes för cert då annat kom ivägen, och sen har jag inte tagit tag i det igen.
Men fortfarande tittar jag upp på himlen ibland och känner lukten av flygfotogen, längtar efter det lätta obehaget när man tog plats i flygplanet, den nervösa spänningen som tilltog mer och mer under vägen upp, den totala skräcken när JM kallade fram en och man stod där i dörren och kände sig som när man var liten och skulle hoppa från 5:an i badhuset, frihetskänslan av att vara i fritt fall, den enorma lättnaden när fallskärmen vecklade ut sig, och den totala livsglädjen och kicken när man tryggt landat igen...