HELLP syndrom, någon mer?

Oj vad tufft me glad ni alla mår bra idag

Hej! Någon mer som genomgått HELLP syndrom under graviditeten? Dela gärna med av era berättelser. Det är ju såpass ovanligt, känner att jag inte får den info jag vill och har mkt tankar och funderingar.. Någon som skaffat fler barn efteråt, hur gick det?? Vill gärna ha fler barn, men är rent ut sagt SKIT rädd för att genomgå detta helvete igen och inte ha samma tur denna gång. Litar inte på vården. Under min tvillinggraviditet för 9 månaders sedan fick jag tidigt varningsklockor om havandeskapsförgiftning. Kraftigt svullen och högt blodtryck sen start. BM kändes orolig från start men höll det tillbaka lite då jag är så SJUKT sjukhusrädd (får panik av att ta ett blodtryck, då ska vi inte tala om resten..). Blev sjukskriven i ve 23. Det hände inte så mkt mer egentligen förrän runt ve 30. Då började "förvarningarna" komma. I efterhand kan jag tycka det var så uppenbart alltihop att HELLP höll på att bryta ut, men upplevde att sjukvården bara nonchalerade! Runt ve 31 åkte jag in akut 2 gnr i riktigt dåligt skick, huvudvärk, otroliga magsmärtor, kräktes, ont i rygg, svullen som..... Bilfärderna till sjukhuset minns jag inte. Bara kräktes och låg dubbelvikt i baksätet. När jag kom in till akuten och skickades till förlossningen fick jag bara svaret "du är bara orolig, försök lugna dig lite så ska du se att det släpper". Släpper?? Är du dum i huvudet??? Blev hemskickad. Efteråt visade det sig att jag hade infarkter på lever och njurar. Men eftersom inte proteinet och blodproverna visade sig ngt så var jag bara "orolig" och det var inget fel på mig. Några dagar senare in igen, samma sak. Hade legat hemma dessa dgr med dessa otroliga magsmärtor och diverse kramper som kom och gick, men enligt sjukvården är jag ju oroligt, okej! Denna gången inlagd för "observation". Den natten på sjukhuset blev jag så in i helvete dålig. Skrek som ett odjur natten igenom. Trodde jag skulle dö. Blodprover togs ju regelbundet men visade ingenting (endast proteinet). "Så oroa dig inte, återigen. Du kanske har sammandragningar". Att jag inte blev galen!!! Va i helvete, jag kommer dö snart, gör ngt!!! På morgonkvisten hade jag inga krafter kvar, minnesluckor och var utom hopp. Det kommer in en läkare. "Det är så här: Du har fått svår HELLP syndrom och är i ett mkt allvarligt tillstånd. Vi måste förlösa dig NU." Sjukpersonal kommer infarandes i rummet, skangar högt och lågt och Oj vad det gick. Några minuter senare ligger jag och mina små killar i operationssalen och jag sövs. Levern var skadad, njurar påverkade, trombocyterna var så låga att jag höll på att stryka med. Som tur var fick jag god vård när det verkligen gällde. Men hade det behövt gå så här långt om det togs på mer allvar tidigare? Någon info vad som höll på att hända kom först på operationsbordet. Som tur är (!) klarade sig mina pojkar mirakulöst bra och vi mår bra alla 3 idag. Men - vågar man igen?

Hej!

Jag råkade ut för HELLP med vår son och blev efter fyra dagars sjukhusvistelse och två ordentliga anfall med magsmärtor snittad urakut 2013-07-16, han var då i vecka 31+4. De hade då äntligen fått "svart på vitt" via mina blodprover att jag hade HELLP. Bara timmarna innan var de övertygade om att det var gallan som spökade då jag saknade H:et i HELLP som de uttryckte det. Mina röda blodkroppar sönderföll alltså inte ännu. Hade heller inte högt blodtryck eller protein i urinet så inga av de klassiska symptomen på havandeskapsfögiftning. "Bara" den hemska magsmärtan. Känner med andra ord igen mig i din misstro till vården när det gäller att diagnostisera detta syndrom. Kände mig som diskussionsobjektet för halva sjukhuset under tiden vi var där då tydligen ingen hört talas om HELLP tidigare och när de senare kom med beskedet om att det inte var HELLP utan gallan så vart vi överlyckliga, för att bara timmarna senare rullas in för operation med tårarna strömmandes nerför våra kinder och katastroftankar snurrandes i huvudet.

Nu såhär dryga månaden efter "helvetet" brakade lös är vi nu äntligen utskrivna båda jag och vår lille son Leo och vi mår nu toppen så allt gick ju bra till slut :) Som tur var hann jag få två kortisonsprutor innan snittet blev ett faktum så Leo klarade sig oförskämt bra, även om han bara vägde 1515gram när han såg dagens ljus för första gången så ökar han nu stadigt i vikt, helammar och är pigg och glad. Nu dryga månaden gammal :) 

Sitter nu och börjar reflektera lite över vad man varit med om, har varit så pass fullt upp efter så man har knappt hunnit tänka på det mer än att återge det hela till anhöriga osv. Är precis som du väldigt orolig över en framtida graviditet då jag fått höra att det är 20% risk att man får HELLP även vid nästa graviditet och undra om man klarar att gå igenom detta en gång till...? Kanske har man inte samma tur då.

Det var lite kort (eller långt?) om vårt lilla äventyr.
//Veronica

Tack för ditt inlägg Veronica! Vad skönt att höra att det slutade väl även för er. Och stort grattis till er lilla pojk :) våran ena tvilling heter Leon (nästan samma ;). "Fördelen" jag kan se om det skulle hända igen är att de är extra uppmärksamma och kanske känner till ämnet lite bättre. Jag fick till mig vid utskrivnings samtalet att risken tyvärr kan vara större än så för återfall, men naturligtvis kan det säkert vara individuellt från fall. Svårt att veta hur man psykiskt skulle reagera i en ny graviditet. (Att gå och vara orolig 40 veckor känns sådär). Återigen vad skönt att ni mår bra och mys nu med eran lille! :)

Hade hf och HELLP 2010 då vår son föddes efter igångsättning. Tyckte precis som ni att sjukvården agerade likgiltigt då många, dock inte alla, symptom fanns där. Att man mår sååå dåligt borde vara nog för att lägga in och ta om hand kan tyckas. Sonen var tillväxthämmad och vi båda var inskrivna i över 1 månad. Nu ligger bebis i magen och jag tycker att jag fått höra både att det är mindre och större risk för att få det igen.. Dock hoppas jag att sjukvården tar mig mer på allvar denna gången med facit i hand. Vår lille Love växte stadigt och är idag snart 3 år så längtan efter ett syskon är just nu större än rädslan, även om jag måste medge att den ständigt finns där.. Skönt att höra att det gått bra för er!!

Jag har tre barn och har haft havandeskapsförgiftning med alla tre. De två första barnen var relativt lindrig havandeskapsförgiftning men med tredje barnet blev jag riktigt dålig.

I vecka 33, vid rutinkontroll hos MVC hade jag 4+ i protein och 140/90 i blodtryck. Tidigare kontroll två veckor innan var allt normalt. Ny kontroll nästa dag som visade samma. Jag blev då skickad till specialist mödravården på Karolinska sjukhuset. Läkaren där skrev in mig på sjukhuset, till att börja med ett dygn för de ville ta lite mer prover. Där blev jag kvar... Blodtrycket blev högre, jag fick blodtrycksmedicin, blodtrycket fortsatte att stiga. Efter en vecka sa läkaren att så fort jag är i vecka 36 blir det kejsarsnitt. Dit kom jag aldrig. 

Kvällen fick jag hastigt mycket ont i buken och blev mycket dålig. Fullt pådrag bland personalen, jag blev skickade till förlossningen. Jag kräktes, hade djävulska magsmärtor och mådde mycket dåligt. Man beslutar att sätta igång förlossningen. Jag fortsatte och kräkas och kunde inte förstå hur jag skulle orka föda barn i detta tillstånd. Blodtrycket steg fort, jag får blodtrycksänkande dropp, blodtrycket tas var 15 min. Jag får ryggbedövning, den tar också bort de fruktansvärda buksmärtorna. Det har blivit midnatt och jag vilar/sover så gott det går mellan värkarna. Vaknar till och konstaterar att jag har blivit helt blind. Jag vet att jag öppnar ögonen men ser ingenting. Efteråt har jag fått förklarat att det berodde på att blodtrycket steg så snabbt.

Därefter minns jag ingenting. Jag fick krampanfall, eklampsi, och man skickar mig direkt för akut kejsarsnitt. Jag blir sövd. Ut kommer en flicka på 2,3 kg, födde i vecka 35+0, hon hamnar på neonatalavdelning (men mår alldeles utmärkt) och jag på intensiven. Jag hamnar på intensiven i 1½ dygn. Förutom eklampsi hade jag HELLP, organpåverkan på njurar och lever.

Jag upplevde hela tiden att man hade full kontroll på mig och lyssnade på mig på BB. Kanske spelar det in att jag var inlagd just på Karolinska där det finns flera läkare som forskar om havandeskapsförgiftining. När jag blev inlagd blev jag tillfrågad om jag ville vara med i studier om havandeskapsförgiftning, bla skulle man ta blod från navelsträngen. Nu blev det inte så i och med det hastiga kjesarsnittet.

Arokon, det var ingen rolig historia!! Vad läskigt att du tappade synen! Kom den tillbaka sen?! Vad hände när du började krampa, hur kändes det/vad hände? Enligt min journal gjorde jag det men har inget minne av detta.

hejsan!

har tre barn, med äldsta dottern så konstaterades lindrig hf precis i slutet av graviditeten, så där blev jag aldrig riktigt dålig.

andra barnet var en helt okompliserad graviditet.

tredje blev däremot inte fullt så enkel.

det började i slutet av v 28, jag blev trött men tänkte inte er på det, hela familjen hade precis haft maginfluensa så jag trodde att det var därför. på fredagen var jag på mvc och hade bra blodtryck och inget protein i urinen.

på måndagen var jag tillbacka på mvc och hade då 91 i undertryck och +0,5 i äggvita. min bm tog då blodprover och bokade läkartid till dagen därpå.

dagen därpå hade jag över 100 i undertryck och +1 i äggvita, blodproverna var enligt läkaren väldigt dåliga och hade förmodligen varit det ett tag. ett ul visade att bebisen var tillväxt hämmad. jag blev inlagd på en gång och låg inlagd i nästan tre veckor.

under den tiden han jag bla få två kortison sprutor. dom tog dagliga blodprov och urinprov. mitt blodtryck kollades fem gånger dagligen, dom tog ctg kurva på bebisen tre gånger dagligen. kollade flödet i navelsträngen tre gånger i veckan och tillväxt ul en gång i veckan.

så jag kände mig hela tiden trygg med att dom tog det på allvar och höll noga koll på oss.

efter ca 17 dagar där blodtrycket hade sjunkit till normalt med vila och urin och blodvärden höll sig stabila så blev jag en kväll plötsligt sämre, ( då var jag glad att jag redan låg inne) jag vaknade vid två tiden på natten av att jag hade väldigt ont precis under revbenen och började kräkas.

blodtrycket hade då stigit kraftigt sedan dom tog det senaste vid tio på kvällen, även urin och blodprov var kraftigt försämrade. på morgonen flyttade dom mig till ett annat sjukhus då neo var fullt på det sjukhuset jag låg inlagd på.

på det nya sjukhuset satte dom magnesium dropp för att förhindra kramper, jag låg under tiden på intensiven där dom hade fullständig koll på mig, jag kom dit på en torsdag, på fredag em fick jag besked om att det skulle bli kejsarsnitt på lördagen.

minstingen är född i v 32+6 och vägde 1640 g vid födseln. fick veta efteråt att jag förutom svår hf även haft hellp

är nu gravid igen i v 20.

har ätit trombyl sedan v 8, som kontrollerna ser ut nu så går jag till distrikts sköterskan och kollar blodtryck och urin två gånger i veckan.  till mvc för blodtryck, urin, blodprover och kolla hjärtljuden en gång i veckan. till spec mvc en gång i månaden för tillväxt ul och flödesmätning.

än så länge har blodtrycket stigit lite men är under 90, andra värden är bra, är sjukskriven med order om att ta det så lugnt som möjligt. kontrollerna kommer att utökas ju längre jag går i graviditeten och eller så fort något av värdena börjar försämras. men dom har stenkoll på oss redan nu så det känns som att vi är i goda händer.                                         

Vodi, grattis till graviditeten! :D Vad kul! Och vad skönt att dom har så bra koll på dig! Hoppas att det kan hålla sig så bra hela vägen. Läkaren berättade här om trombyl för en kommande graviditet. Var det något dom ordinerade dig att ta, eller mer frivilligt? Förstått det som att det är okänt om det ger något resultat eller ej. Men bra att det finns något!

Skriv gärna om du vill framöver hur det går, jätte kul att följa, och håller alla tummar att du får må bra. Det kommer säkert gå jätte bra :) mysigt med en liten bebis i magen!

tack

när vi började fundera på en till så läste jag mycket om hur det gått för andra  som blivit gravida igen och såg att många av dom fått blodförtunnande i form av trombyl eller Fragmin.

så jag tog kontakt med läkaren på spec mvc som hade haft hand om mig när jag låg inlagd och frågade om det var något som vore bra för mig att ta vid en ev ny graviditet.

och det var något han klart rekomenderade då den kliniken har sett att det har givit bra resultat.

ska i väg till mvc senare i dag, får se vad värdena säger då, ska helt klart hålla er uppdaterade

enligt läkaren så ska trombyl skjuta upp havandeskaps förgiftningen och förminska effekterna, men samtidigt eftersom jag blev så pass dålig förra gången så är det nästan givet att jag blir dålig igen, bara förhoppningsviss senare och inte fullt så dålig.            

värdena såg bra ut i dag med

Jag hann i princip bara konstatera att synen var borta när jag började krampa. Från att jag började krampa till att jag blev väckt dagen efter på intesiven har jag inget minne av alls. Min man var med och såg allt när jag krampade och det var rejäla krampningar där flera personer fick hålla i mig för att jag inte skulle trilla av sängen. De höll på att förbereda magnesium för att jag inte skulle krampa men hann inte.

När jag blev väckt på intensiven hade jag åter full syn. Jag var kopplade till massor olika maskiner som mätte olika värden och gav  mig olika läkemedel för att jag skulle bli bra igen. 

I stort sett alla kvinnor i min släkt på pappas sida (och vi är många) har haft havandeskapsförgiftning i olika grad. Min syster första barn föddes i vecka 32, kejsarsnitt pga havandeskapsfögiftning, andra barnet är fött i vecka 25. Min syster blev jättedålig, men eftersom det troligen skulle bli ett mycket tidigt fött barn var hon tvungen att skickas till närmsta sjukhus (med ambulans) som kunde ta emot så pass tidigt fött barn, vilket var Karolinska 35 mil bort. Hon blev inlagd på Intensiven men de blev tvugna att göra kejarsnitt. Flickan kom i v 25 och vägde endast 499 gram. Idag är hon en sprallig kavat tjej på sex år och fullt frisk.

Min syster var mycket dålig och var kvar på sjukhuset i 1½ månad och det tog ytterligare månader innan hon var helt återställd.    

 

Hej Ts och ni andra! Har precis också på allvar börjat fundera på om jag vågar mig på en ny graviditet då den första höll på att sluta illa..

Fick Hf de sista veckorna med dottern. Blev inlagd bfn +1 på grund av max utslag på protein i urinen. Alla andra prover såg ok ut så de avvaktar 3 dygn med igångsättning. Vattnet gick och jag öppnade mig snabbt, men fick endast korta krystvärkar. Under hela förloppet hade BM och läkaren svårt att få ner mitt blodtryck som steg mer och mer. Dottern sjönk inte ner ordentligt i förlossningskanalen så tillslut försökte de dra med sugklocka, utan resultat. De beslutar om snitt, men jag hinner utveckla eklampsi och krampar på operationsbordet.

De väljer då att söva mig, men då lyckas de först inte intubera mig så jag får kraftig syrebrist och även dottern blir påverkad. De får börja snitta ändå. Väl inne stabiliseras läget en liten stund då de lyckas intubera mig. Dock är min dotter ett stort barn (4810g 56 cm) så när de ska dra ut henne riftas livmodern och jag förlorar ca 2, 5 liter blod. De lyckas få stopp på blödningen, men under tiden de syr mig får jag hjärtstillestånd. De får sammanlagt göra 3 omgångar med hjärt och lungräddning innan jag är så stabil att jag kan flyttas till IVA. Vaknar ganska fort där, men då konstateras det att jag är blind. ligger övervakad ca 1, 5 dygn på Iva på grund av att jag börjadr utveckla hellp ( kan tydligen uppkomma upp till 2 dygn efter förlossningen) och sedan 4 dygn på förlossningen och ytterligare 5 dygn på BB. Synen kom sakta tillbaka men kommer aldrig bli helt återställd. Har endast korta minnes bilder från förlossningen och kommer först ihåg saker ca 2 dygn efteråt. Allt annat är svart. På ett sätt är det nog bra, men det innebär ju att jag inte heller kommer ihåg när jag första gången träffade min dotter..

Har precis tagit kontakt med spec mödravården för att diskutera förutsättningarna för fler graviditeter, men inte fått något svar än.. Har en känsla av att de kommer avråda mig och då vet jag faktiskt inte hur jag kommer kunna hantera det. Jag kanske inte vågar skaffa fler barn även om jag önskar det, men att någon annan ska få "bestämma" känns jättejobbigt.

lovingyou: oj vilken resa :-0

har ingen aning om vad läkarna råder dig till men jag hoppas att du får bra hjälp från dom. 

lovingyou: läkarna avrådde min syster till fler graviditeter, då det är mycket sannolikt att hon kommer att få svår havandeskapsförgiftning. Men hon och hennes man ville verkligen ha ett tredje barn så de beslutade sig för att adoptera, och har nu en son från Filippinerna.

Beträffande mig har läkarna rekommenderat inga fler graviditeter. Nu har jag ju tre barn och är nöjd med det.

                               Hej! Jag tänkte dela med mig av min, eller vår historia. Det var min första graviditet (beräknad födelse 13/9 2012) och jag mådde hur bra som helst (bodde och studerade i London fram till graviditetsvecka 28) jättebra läkare och barnmorskar, de gör fler ultraljud än i Sverige + KUB test under graviditeten. Jag tyckte bara det var kul att få gå på ultraljud. Hursomhelst, flyttade hem igen och från v 30 ca, så började jag må illa och var trött och gick upp ca 15-17 kg på 3 veckor. Vi åkte in i slutet av vecka 32 tror jag då jag kände att "något var fel". Samma dag hade jag varit på VC och gjort en glukosbelastning som visade att jag låg precis över gränsen till graviditetsdiabetes.

Hursomhelst, när jag kom in på förlossningen så gjordes ctg-kurva som visade värkar samt blodprover, jag fick åka hem på natten. Jag hade väldig klåda över hela kroppen under natten. På morgonen vid 08 ringde samma läkare och sa att blodproverna kommit och att de inte såg bra ut och att jag måste komma in. Samma dag skulle vi in o träffa diabetessköterska så det blev mycket på en gång. Packar ihop väska för eventuell övernattning, väl på sjukhuset kollar de CTG och blodprov igen, samt urinprov, ser inte bra ut, blir inlagd på förlossningen.

Där tas det prover 3 ggr per dag/4 rör (eller tvärtom, minns inte riktigt). Levervärderna är dåliga och fortsätter stiga, jag får klåda och skakningar och kraftiga värkar till och från. Får träffa väldigt många olika läkare som tror det ena och det andra. Bäbis verkar må bra iallafall. De förklarar för mig att jag har havandeskapsförgiftning, men inget mer än så får jag veta samt att de pratar om ev igångsättning så småningom. Det kommer personal från Barn 4 (neonatalavdelningen på Umeå Universitetssjukhus) och informerar om prematura barn. Jag får vid två tillfällen 1 kortisonspruta/dag för att bäbis lungutveckling ska skyndas på. Åker på ultraljud, mycket stor bäbis säger det (beror på diabetesen), kollar blodsocker före och efter varje måltid.

Efter 5 dagar kommer en läkare in och säger att jag ska få bli mamma, med akut kejsarsnitt, då levervärderna inte blir bättre och jag och kanske till och med inte bäbis skulle orka med förlossning (insåg inte hur slut jag var själv). Chock och konstig glädje på samma gång. Jag är i vecka 33+5 när jag blir mamma till en liten pojke på 47 cm och som vägde 3600g och som skrek när han kom ut. Allt är ok med honom men han får syrgas och det blir kuvös i ett halvt dygn, sedan C:pap. Jag förlorade 1,7 liter blod under och efteråt så de fick sätta in blodtransfusion.

Efter det väntade 5 dagar på BB, med sprutor för att förhindra ev blodproppar samt att börja pumpa bröstmjölk som skickades ner till neonatalavdelningen där han låg i en sal med andra prematura små. Vi fick anhörigrum på neonatalavdelningen där vi bodde i ca 3 veckor. Det var en lång resa, allt gick bra tillslut och vår son mår jättebra och har inte fått några men. Jag däremot, för mig gick det inte upp fören ca sex månader efteråt hur sjuk jag egentligen var och vad som höll på att hända, jag var aldrig orolig på sjukhuset, men i efterhand fick jag nån slags dödsångest, som jag nu arbetar med och har börjat må bättre. Att bli gravid igen skrämmer mig nu lite, risken att det händer igen, eller HELLP skrämmer mig. Jag fick ju bara begynnande (tror de, det står i journalen).

Gick ner 17-20 kg (bara vätska) under tiden på BB+Neonatalavdelningen (3 veckor). Vid gravid starten vägde jag 64kg på mina 167 cm och gick upp totalt 27 kg. Är det någon annan som är rädd för nästa graviditet eller hur den ska bli? Jag är rädd att jag ska hamna på IVA eller att både jag och bebis nr 2 blir väldigt sjuka båda två. Någon med samma tankar? Tacksam för svar! Och tack för att ni delar med er av era berättelser, vet hur jobbigt det kan vara att minnas allt igen.

Hej! Jag fick mitt första barn 1986. Graviditeten var komplikationsfri men vid sista kontrollen som var dan före
förlossningen hade jag lite förhöjt blodtryck och äggvita i urinen. Då hade jag gått en vecka över beräknat datum.
.  
Förlossningen var utan problem men ca ½ dygn efter fick jag fruktansvärda magsmärtor. Prover togs och det konstaterades att jag fått Hellp. Natten efter förlossningen steg mitt blodtryck så jag fick blodtryckssänkande dropp men därefter tillfrisknade jag helt. 

Läkaren sa då att det inte borde bli något problem vid kommande graviditeter så jag var inte orolig när jag blev gravid igen ca 1 år efteråt. Graviditeten blev helt komplikationsfri. Därefter fick jag ytterligare ett barn utan komplikationer.

Nu är det möjligt att jag hade tur eller om det berodde på att min Hellp bröt ut efter förlossningen men det visar ju att om man får komplikationer vid en graviditet inte nödvändigtvis behöver få det vid nästa.

Mina graviditeter ligger ju ett antal år bak i tiden och jag hade kanske tur som hade en kunnig läkare med tanke på att diagnosen är ovanlig och fick sin benämning 1982 bara några år innan. Man blir ju lite förvånad att kunskapen  fortfarande vekar vara dålig på vissa håll.