Plåga! Behöver pepp...

Usch, det låter inte som om du har mycket stöd eller förståelse från släkten eller din partner! Att känna den pressen att amma och sedan ha ont dessutom, det kan inte vara lätt. Heja dig som orkat ta dig så här långt!

Kan inte din partner ta hand om storasyskonet? Du behöver koncentrera dig så mycket som möjligt på det nya lilla tillskottet, och få så mycket ro som möjligt (så mycket man nu kan få med en tvååring i huset) så din partner behöver ta över så mycket hon förmår.

Vill du amma? För om du vill det så finns det hjälp att få. Det låter nämligen som om du kunde behöva lite amningssupport; det ska inte göra så ont att du gråter och stressar upp dig inför varje amningstillfälle. De första dagarna kan det göra ont av olika anledningar - råmjölken är ganska seg, dina bröstvårtor är inte vana och bebisen har troligen inte fått in tekniken än. Men när mjölken kommer in så blir saker och ting ofta lättare. Så därför undrar jag lite över taget. Ser din bröstvårta liksom lite sned ut när din dotter släpper? Det kan vara ett tecken på att hon inte får ordentligt tag. I så fall är det bäst att låta någon erfaren ta sig en titt (amningsmottagning?). Eller testa en annan ställning? För mig så funkade bara liggamning de första veckorna; när jag sittammade så gjorde det ont och dottern blev aldrig nöjd vid bröstet. 

Sen kan det handla om kort tungband också. Är tungspetsen liksom hjärtformad? Kan hon sträcka ut tungan ordentligt? Be dem kolla det på BVC. Onda bröstvårtor kan bero på svampinfektion också, så det kanske du också skulle kolla.

Jag hoppas att du kan få hjälp och stöd (och att din partner slutar säga "kan de så kan du"!), och håller tummarna för att du lyckas lösa eventuella problem och får en fin amningsrelation till din dotter, för tro mig - det är något alldeles speciellt! Men om du känner att du verkligen inte pallar så stå på dig. I slutändan så är det ditt val och verkligen ingenting som du ska känna att någon tvingat på dig.