Olydiga barn?

Men gör de dumheter mest när de är sysslolösa? I exemplet med poolen ovan hade jag istället gett dem konkreta uppgifter. "Nu måste vi hjälpas åt med packningen så att vi kommer iväg fort och hinner bada/köpa glass/etc. Hämta era badkläder och lägg i kassen, är du snäll, och är du snäll och leker med lillasyster litegrann. Tack, vad glad jag blir att ni hjälper till." Jag hade heller inte gett dem så mycket uppmärksamhet för påhitten, utan bara sagt åt dem att städa/byta kläder/torka upp vad de nu hittat på.

Men vad vill du då? Att någon ska vifta med ett trollspö och bara lösa situationen?

Vad sägs om att börja med att fråga dig varför dina barn gör saker de vet är fel? Vad får de ut av att de gör dumheter? Vilket behov fyller det hos dem? Uppmärksamhet? Att känna sig delaktig/nyttig?

Och "behöva involvera barnen"... Vilket sätt att uttrycka sig! Har du den attityden kring barnen så förstår jag att det blir bråk! Vem vill samarbeta med någon som bara tycker att man är jobbig och väntar sig det värsta av en hela tiden?

Det är inget personangrepp. Det är ett enkelt konstaterande att du kanske ska se över din egen roll och attityd i dina barns beteende! Vad är det du tycker är så provocerande med det? Fråga dig själv *varför* de gör massa dumheter och fokusera inte bara på att det ska fixas. Jag blir lite irriterad eftersom du inte verkar vilja förstå att dina barn inte är ute efter att jävlas utan säkert gör vad de gör av en helt logisk anledning, till exempel att få mer uppmärksamhet av dig, eller för att de tycker att det är jobbigt att du utgår från att de ska ställa till det. Det *är* inte kul att få höra att man inte ska göra det ena eller det andra, bli tjatad på och upplevas som ett problem!

Det är för övrigt du som kommer med personangrepp och kallar mig det ena och det andra. Jag har inte kallat dig någonting.