Någon mer som varit osäker innan ni skaffat barn?

Snubblade över denna tråden och blev medlem för att kunna vara med :) känner nämligen igen mig väldigt i det som skrivits. Jag har haft många år där jag trodde att jag kanske inte ville ha barn, men det senaste året har det liksom smugit sig in en känsla av att jag är klar för det och vill det. En stor del av det har jag min sambo att tacka för, som varit mer klar än mig under en längre period och som har haft tålamod och väntat på mig. Jag är velig och skiträdd, men min sambo är väldigt "nu kör vi" och "vi tar det som det kommer". Dessutom har han tron på sig själv att han kommer att bli en bra pappa och den tryggheten är det väldigt skönt för mig att ha med mig. Så precis som ett par av er skrivit inkl TS har även vi börjat prova. Jag har inte stenkoll på ÄL eller BIM, men jag har inte passerat första BIM sedan vi började så just nu är det allmänt pirrigt. Om det inte fungerar på en gång, kommer jag att bli stressad? Om det fungerar på en gång, kommer jag att få panik? Hur som så kommer det att bli en spännande höst! Lycka till till er andra.

6,5 år. Jag tror att det för vår del var helt nödvändigt att hitta oss och vårt förhållande före vi kunde gå vidare och känna oss klara för barn. Det är verkligen först nu vi är klara för det tillsammans :)

Därmed inte sagt att det finns andra par som klarar det galant mycket snabbare än så, men för oss känns det riktigt att vi väntade.

Menade så klart "därmed inte sagt att det INTE finns andra par som klarar det galant mycket snabbare än så" #damnthisiphone

Lycka till med ägglossning i helgen! Jag är inne i bim vecka. Lite oregelbunden jag också, men tar jag mig igenom denna veckan kanske det faktiskt har hänt något.

Nu fick jag lite panik... Men bara lite :)

Fruppe, nu törs jag inte grav.testa förrän tidigast lördag! Herregud vad har jag gjort??

Hehe, men som Saken86 skriver: kommer mensen eller blir det ett minus kommer jag att bli besviken också.

Schizofrent!

Hjälp, jag fick ett plus idag. Sambon var lugnt men lite chockad. Jag tycker det känns overkligt, men steget är taget och det är ingen väg tillbaka. Nu blir det nio månaders njutning av lugnet före stormen...

Tack!! Första försöket på första barnet. Vi kommer båda från barnrika familjer så vi (eller iallafall jag) var beredd på att det skulle gå fort.

Nu ska det bli spännande att se hur många panikanfall jag får före bf.

Jo jag mår bra tack! Ingen panik än. Men det kanske beror på att det är några kritiska veckor att ta sig igenom först så jag är liksom inte inne i "jag är gravid" modus. Sambon är så lugn och fin och det hjälper :) tur jag har honom.

Håller tummarna för att du får ett plus om ett par veckor saken86!!

Kör hårt! ;)

Ladies, hur går det för er?

Idag fick jag en liten antydan till panikkänsla. Inte inför bebisen (det är fortfarande för overkligt) men inför resten av graviditeten. Är hungrig och illamående konstant. Har svårt att fokusera på jobbet och i november ska jag ut på diverse jobbresor. Känner mig inte upplagd för det.

Men men, bara att försöka tänka positivt. Bara 23 veckor kvar :)

Oj nu tänkte jag lite väl optimistiskt: 33 veckor kvar är det ju :)

Som sagt, inte helt med i matchen

När har du bim och när tänkte du testa?

Kan inget om detta men... Om man inte har ÄL, kan man då ha mens? Med andra ord, om din cykel hoppade över ÄL så går det väl inte att få mens?

Eller??

Nu i helgen har jag och sambon varit på besök hos några vänner och bott hos dem. De har två väldigt mysiga och söta barn, men herregud vad skönt det var att ligga kvar på soffan i lördags när de gick ut och lekte i lekparken. Och imorse deltog jag i deras morgonbestyr med frukost påklädning och dagislämning. Allvarligt talat, det var inte uppmuntrande. Det var alldeles för högljutt, kladdigt och stressigt för min smak.

Som tur är fick vi massa kramar och mys av barnen så på något sätt klarade vi av det. Tänker ändå att det är tur att jag har nio månader på mig att bli klar :)

Tack för pepp majsan. I helgen var jag hemma hos mina syskonbarn och de var så roliga och härliga. Visst blir man trött av dem, men de har ju lite samma blod som mig och då är helt enkelt tålamodet och kärleken så stort att man klarar det.

När jag tänker på hur mycket jag älskar mina syskonbarn blir jag så nyfiken på kärleken jag kommer känna till mitt eget barn. Än är jag inte i vecka 12 så vi ropar inte hej , men huvudet har fattat. Nu ska bara hjärtat komma ikapp, men jag skyddar det lite ännu :)

Majsan, nu är jag inte i bim tråden för november så nu har jag dålig koll på hur det går för dig, men jag hoppas det går bra! Och för er andra som jobbar på ett plus.

Jag ligger vaken. Igår lyssnade vi på hjärtat och idag är det ultraljud. Vad ligger jag och tänker på? "Herregud inte kan jag ta hand om en nyfödd bebis!!!"

Tänk om amningen inte fungerar? Tänk om det är värmebölja när bebisen föds! Vår lägenhet blir så varm på sommaren. Fan vi måste ju skaffa en bättre lägenhet. Vi har ju ingen hiss och bor på 4e våningen. Etc etc etc

Måste börja på yoga tror jag. Lära mig slappna av.

Grattis majsan!! Detta klarar du/ni galant :) ni har nio månader på er som tur är.

Sätt milstolpar, det har jag gjort. Första 12 veckor = uthärda illamående, vänja sig vid tanken och komma förbi den kritiska perioden. 13-20 ultraljuden och halvvägs. 20-30 njuta, hoppas slippa foglossning, kanske gå föräldrakurs. Vecka 30-40 börja tänka på förlossning och inköpen.

Tänk inte på förlossningen nu. Det är långt kvar! Jag är inte alls orolig över den och jag är halvvägs :)

Jag bor i Norge så lite andra rutiner här eventuellt, men jag gjorde första rutinultraljudet i vecka 18. Jag gjorde ett privat i vecka 13 också. Vad jag läst i en annan tråd är vecka 17-19 vanligt för första ultraljud. Det verkar variera mellan kommunerna i Sverige om man bokas in på en tid vid inskrivning till barnmorska eller om man bokas senare.

Jag skulle iallafall börja med att ringa en barnmorska på din vårdcentral. Hon guidar dig vidare sen :)

Jag är exakt halvvägs! Vecka 20 (19+3)

Vi har inte heller några självklara personer som kan hjälpa oss (läs far- och morföräldrar).

Vi ska öppna ett date night sparkonto. Med de pengarna ska vi åka till farmor och farfar 5 timmar bort, lämna bebisen och åka vidare till Sthlm för en finare middag och hotellövernattning. Det blir liksom lyxen kanske en gång i halvåret.

Förutom det tänkte jag försöka vänja min bebis med några av våra vänner tidigt, både de med barn och de utan. På så sätt kan vi turas om att vara barnvakt. En biokväll behöver inte innebära mer än 3 timmar. Skulle kris uppstå bor vi så centralt i stan att det är nära hem från bion.

Slutligen hoppas jag på att far- och morföräldrar vill komma och hälsa på med jämna mellanrum.

Har du några vänner som ni är såpass bära att de kan komma att vilja hjälpa till? Som du kan "träna upp" i barnpassning :)

Och just det, angående förlossningsoro så har jag tänkt så här: jag är ett kontroll freak. Allt som kan förberedas ska förberedas. Det leder ofta till stress och en oförmåga att slappna av. Förlossningen däremot, den kan man bara glömma att tro att den går att planera. Precis vad som helst kan ske och jag har ingen aning om vad jag kan förvänta av smärta, utmattning, adrenalin. Med andra ord känner jag mig märkligt lugn inför förlossningen. It's out of my control. Det ska bli sjukt spännande!