Redo?

Tjena!

Jag har en 19månaders grabb hemma, när han låg i frugans mage så fick jag tuppjuck ärligt talat. Alla riktade in sig på mamman, hon bar ju barnet. Men att jag hade frågor och känslor som bubblade av att bli pappa var de ingen som tänkte på. Detta löste sig med ett samtal med kusinen som kände exakt likadant.

Jag var livrädd, vad hade jag gjort? Hur skulle jag kunna ta ett sånt ansvar över en annan människa? Hur ska man göra för att lyckas?

Den dagen han föddes så var känslorna enorma, jag hade en grabb! Jag älskar honom över allt annat och livet är fantastiskt. Visst sjutton är det inte bara en dans på rosor hela tiden, det är jobbigt men när dom ljusa stunderna är så glömmer man att han svinga sig i taklampan 2min tidigare eller jagade hunden med en leksak ellerr vad de kan vara.

Vi är människor, människor felar och det är naturligt! Man lär sig vart efter och man vet ju vart man vill komma med uppfostran, vill ju ha en snäll och artig krabat!

Alla barn är olika och ingen vet bättre än ni hur erat barn funkar, lyssna på tipsen ni aäker kommer få men ingen ska nånsin få bestämma hur ni ska göra med erat barn!

Det löser sig ska du se, var inte orolig :)

Lycka till!