Hur får ni era barn att göra saker de inte vill men måste?

Jag kan tillägga att om vi ska gå hem från tex parken och han inte vill och vi ändå säger; ok, då går vi utan dig. Så struntar han i det, han kan vara kvar i parken själv i upp till en timme innan han går hem. Vi har aldrig lämnat honom utan gömt oss men så vi ändå har uppsikt.

Jag har ingen erfarenhet som så, men jag var själv ett explosivt barn. Det mina föräldrar gjorde var att de var obevekliga. "Nu ska Vi göra detta" och om jag vägrade så tog de mig helt enkelt under armen och gjorde det som skulle göras, och ignorerade mina illvrål. Hemskt orättvist tyckte jag då, men såhär i backspegeln var det nog det enda de kunde göra.

Fast det är ju jättedumt att hota med att överge barnet?! Det skapar bara värre beteende och mer otrygghet hos barnet!

Jag tror att han behöver ödmjukhet, lite "ge och ta" samt att ni som ovan skrev är tydliga med att det är VI som gör detta, tillsammans!

Mitt äldsta barn beter sig på liknande sätt. Förberedelse är ett måste! Det går inte bara att säga att vi ska gå NU utan att en stund innan veta att vi snart ska gå. Nåt annat som funkar har vi inte direkt kommit på. Att bli arg och kräva att han kommer direkt har motsatt effekt. Hot och mutor funkar inte ö h t. Så länge det gick att bära honom funkade ju det, lillebror är tre år yngre och fick gå själv. Att ta det lugnt och vänta är det som funkar bäst.

Skogsvitter - det är inte en lösning vi tycker om men när vi har prövat att vänta ut, mutor,tjata osv och jag inte kan bära hem två barn så har vi prövat detta som sista utväg. Det funkar uppenbarligen inte så det gör vi inte igen.

Lillgris - slogs du också? Skulle vi lyfta honom så skulle vi få rivmärken över hela ansiktet, slag och sparkar. Dessutom kan jag inte lyfta honom längre. Allt oftare så väljer jag att inte gå ut för det blir bara problem och det är jättejobbigt. Att prata om ev konsekvenser tex att middagen blir väldigt sen eller att han missar nåt han tycker är kul bekommer honom inte alls.

Fast i ärlighetens namn så låter det inte som om det är något bekymmer för en 6-åring och välkänd/närbelägen lekplats/gård som glatt leker vidare. Jag skulle tippa på att han faktiskt tycker att det är just helt ok att vara själv och att mamma + småsyskon går hem. Han hade knappast stannat kvar och lekt en timme annars. I den åldern är ju många barn helt ok med att leka själva utan förälder på känt ställe som de hittar hem ifrån. Det låter som om han inte alls ser det som ett hot utan som ett konstaterande = mamma och lillebror går hem = går jättebra, jag är kvar och leker. De brukar dessutom i den åldern har rätt gott självförtroende vad gäller att klara sig själv (även om de inte alltid har det ).
 

Min son är inte explosiv på samma sätt som ditt barn, men han är väldigt bestämd med vad han vill och "köper" inte vad som helst. För oss är förberedelse och att påminna om vad som komma skall jätteviktigt. Att repetera att nu är det så och så långt kvar tills vi ska göra det och det. Nu har du halva tiden kvar osv.
Och sen att vara konsekvent och försöka hålla sig till de ramar och regler man satt upp. Att det finns beteenden och ord man säger osv som helt enkelt inte är ok.
Sen förstår jag att det blir snäppet värre när han är så fysisk, att det handlar om rädsla och smärta även hos er vuxna. Jag har själv försökt bära min sjuåring ner till hans rum men det är tungt och han är stark. Får han in en träff med knytnäven så gör det ONT!

Finns det någon fritidspedagog eller liknande på skolan som närvarar på morgonen när ni lämnar? Någon som ditt barn är trygg med, som kanske är så pass stark att han/hon kan hjälpa er att hantera det här fysiska? Det är det jag spontant kommer på.    

Sisisi - förberedelse är superviktigt här med MEN nu struntar han i det med. I många situationer funkar det men de blir färre och färre nu.

Han är väldigt beroende av rutiner och att man förekommer med info om tex jobbiga situationer som kan uppstå.

Det börjar bli så jobbigt att jag skäms lite över honom, har jag aldrig gjort förut. Utan då har vi bara gjort det som behövts. Men nu börjar han bli så stor att det väcker stor uppmärksamhet när han får sina utbrott.

Ok, ja jag förstår att man provar när man känner att man har slut på idéer... förbereda är helt klart vad som brukar fungera bäst, vanligt är att man provar en äggklocka som man ställer när man är hemma och tex ska iväg. Är man på lekparken kan man vänja dem vid att säga att om tex 5 minuter går vi, även om de inte vet exakt hur mycket 5 minuter är på en gång så vänjer de sig snabbt vid att förstå ungefär hur lång tid de har att spela på. Då får de tid att ställa om sig till att gå hem istället.