Hur mycket ansvar ska man egentligen ta?
Hej.
Jag står i en situation där jag snart inte vet vad jag ska ta mig till. Jag träffade min sambo för 4 år sedan. Jag var då 18 år och han 25. Han har en dotter sen tidigare. Jag tänkte då att det skulle väl säkert lösa sig på det ena eller det andra sättet. Vi flyttade ihop i hans villa ute på landet. Det tog dock inte lång tid innan han började gnälla på att jag tog för lite ansvar för hans barn. Han menade på att jag skulle gå upp mer med henne på morgonen, borsta hennes tänder, lägga henne för kvällen, läsa hennes sagor, osv.
Han blev riktigt irriterad och till slut så gjorde jag det mer och mer. I dagsläget är jag 22 år och hans dotter 6 år. Det har slutat med att det i princip är jag som sköter henne. Jag kliver upp 06:00 varje morgon och fixar iväg henne till skolan. Står och sköter henne när han sitter vid sin dator och spelar, när han åker iväg och tränar, osv.
Framförallt har det blivit så att det är jag som lägger ned engagemang i om det måste bokas, avbokas eller ändras möten gällande henne, se till att fixa medicin om hon blir sjuk, hjälpa henne att kunna prata när hon är ledsen, åker på föräldramöten. Han är givetvis med på mötena men det brukar bli jag som får prata och fråga om saker och ting. Flickan i sig har det riktigt tufft på grund av skilsmässan mellan mamma och pappa och har börjat sluta sig inne. Hon vill helt enkelt inte prata. Jag har där också lagt fram och provat olika metoder för att få henne att kunna öppna sig när något är fel.
Nu är det mig hon vill ha med överallt. Första skoldagen var det jag som gällde. 6-årskontrollen blev hon rädd för att ta en spruta. Då var det också jag som skulle följa. Det har som blivit jag som är nummer 1 för henne och min sambo har blivit som en mer ”busfarbror”.
Visst känns det bra på ett vis att hon kan känna sig trygg med mig och vill vara med mig. Men å andra sidan känns det lite fel. Det är väl trots allt inte mitt barn?
Han verkar dock i vissa fall tycka att det är så här det ska vara. Ska det de? Jag känner att jag nu har satt undan mig själv så pass mycket för att sköta hans dotter så att jag själv står utan jobb bland annat. Jag får helt enkelt ingen energi till mitt eget liv.
Är det bara jag som är gnällig? Eller är det så här det ska vara. Jag blir fruktansvärt frustrerad och arg på min sambo många gånger när han verkar ta för givet att jag ska stå och ta hand om allt det här. Kan inte heller förstå varför han visar så lite engagemang när det gäller sitt eget barn?
Denna situation är för mig ohållbar. Så nu undrar jag. Som bonusmamma. Vad bör man ta ansvar för och vad bör man inte ta ansvar för? Och vad ska jag säga till min sambo? hjälp!
