• Förvirrad student

    Hoppa av universitetet efter två dagar

    Påbörjade en treårig universitetsutbildning igår i ny stad (dock bostadslös) men flippade ur totalt idag och sitter just nu på tåget hem igen, utan att riktigt begripa vad det är som hänt. Känner mest att jag inte vill leva längre. Vet inte hur jag ska beskriva känslan då det började, men den var lätt psykotisk och inget kändes riktigt förutom ångesten som drev mig. Kan tillägga att jag har en lång historia av ångest- och depressionsproblematik men har varit relativt frisk senaste åren.

    Första dagen kände jag verkligen en iver att komma igång med allt "riktigt" universitetsplugg och kurserna lät jättespännande. Men idag fick jag det bekräftat: jag passar inte alls in med min klass, känner verkligen inte för att spendera tre och många grupparbeten tillsammans med någon av dem. Dessutom har jag börjat betvivla hur pass väl utformad utbildningen ifråga är, efter att en av lärarna själv påpekat brister i den.

    Idag skulle vi ha en "rolig" första uppgift med att göra intervjuer två och två och därefter presentera varandra muntligt inför gruppen (hallå, gymnasienivå?). Kände enbart ångest inför att göra detta med de andra i min klass och fick mycket riktigt en ordentlig ångestattack mitt under redovisningen. När vi skulle ta en kort paus så klarade jag inte av att vara kvar längre. Kände mig instängd, fick tunnelseende och flydde därifrån och till en avskild plats i en park och kände bara att jag höll på att dö. Bara grät och hade världens panikångest.

    Vet nu varken ut eller in. Min pojkvän hämtar upp mig när tåget är framme för min egen familj förstår inte hur jag kunnat göra så här, de frågar inte hur jag mår utan påpekar bara "allt de gjort för mig" och att de inte orkar bry sig längre.

    Vet inte vad jag ska göra av mig själv nu. Trodde att detta skulle bli min vändning men nu har jag sådana enorma tvivel. Har jag gjort rätt eller fel? Har jag bara valt fel utbildning? Behöver jag kanske mer psykologisk hjälp innan jag vågar mig på att plugga? Var ångest-episoden en tillfällighet? Vad har jag gjort egentligen??

  • Svar på tråden Hoppa av universitetet efter två dagar
  • lykantrophona

    Det kan inte vara så att ångesten lättar när du väl vänjer dig vid situationen? Jag har just nu någon märklig period då jag blir nervös inför saker - och nervositeten växer till ångest väldigt lätt. Det gäller speciellt nya situationer, och det blir bättre när jag börjar vänja mig. Kanske är det något liknande för dig?

    Jag var också besviken när jag såg mina kursare första gången. Men jag hittade några jag verkligen tyckte om, och så höll jag mig till dem på lunchen osv. Resten brydde jag mig inte så mycket om. Man kan inte döma en hel klass efter 2 dagar tror jag - då skulle jag fortfarande tro att min klass var full av ointressanta fjortisar, men det visade sig finnas undantag.

    Prata med en studievägledare eller något? Det brukar också finnas någon form av mottagning för studenter med liknande problem, åtminstone finns det en på mitt universitet.

  • Grävling 75

    Håller med! Det finns hjälp att få på universitetet. Kolla med studenthälsan, hjälpcentrum och lärare. Tala om vad du behöver för att klara det och du kommer att få hjälp. Ge inte upp!

  • Eisa

    Det är ju HEMSKT att börja på universitet! Första veckan mådde jag som du. Sen lättade det. Jag fattar inte än hur jag klarade av den första veckan. Jag bestämde mig flera gånger att hoppa av.

  • Svansjön

    Jag förstår din situation. Var med om samma sak. Gjorde en vecka sen klarade jag inte mer. Kom underfund med vad jag vill läsa i stället och började återigen plugga efter ett halvår. Då hade jag panik i ca 3 veckor men sen gick det över. Jag mognade, lärde mig massvis och älskade min klass. Grät nästan på examensdagen för de var min nya familj. 
    Första utbildningen kände jag direkt att jag inte var hemma. Andra utbildningen gjorde jag i en annan stad vilket var jobbigt, men då flyttade jag ihop med min kille och det kändes bra.

    Mitt tips till dig är.
    1. Fundera om du verkligen vill gå utbildningen, om du vill det bör du kontakta en kurator på skolan. Alt kanske be din kille vara med dig i skolan första veckan. Då måste du träna på att vara på lektioner med främande människor, men du vet att han hela tiden finns utanför om det skulle vara något. Lite som inskolning på dagis. Kan vara en trygghet.
    2. Annars hittar du en utbildning i din hemstad alt en utbildning som bedrivs distans. Då kan du sitta hemma och plugga och har enstaka närträffar. Dem kan du pina dig igenom eftersom du vet att det bara är någon vecka då och då.

    Lycka till och känn inte att du gjort något fel!
     

  • Grappa

    Vänta stopp stopp stopp. Inte fatta beslut under efterdyningarna av en panikångestattack.

    För det första behöver du inte bestämma nånting alls nu. Inget kommer hända om du väntar två veckor. Coola ner. Man ska alltid sova på saker.

    För det andra har du redan bestämt att plugga och så länge du inte är i form bör du inte fatta panikbeslut utan hålla dig till det du beslutat tidigare i lugn och ro.

    För det tredje så undrar ALLA som börjar universitetet vad fan man gett sig in på/om man valt rätt/om man ska stå ut med de där idioterna/om lärarna ska vara sådär/ja osv osv i oändlighet. Det släpper efter ett par veckor.

    Kontakta studenthälsan bums och be om hjälp att klara den första månaden. Så länge du inte har ett annat alternativt liv som står och väntar så är det bättre att ge plugget en rejäl chans innan du ger upp.

  • Förvirrad student

    Har lugnat ned mig nu men är inte mindre förvirrad för det...

    Jag vet inte alls om det är detta jag vill plugga till och om ångestattacken berodde på tvivel kring det hela. Har heller inget boende på studieorten så stressen är rätt utbredd på samtliga fronter. Ny stad, INGEN jag känner, inget boende, osäker på studievalet, etc. Förutsättningarna känns allt annat än bra för någon som mig.
    Min pojkvän har inte råd att följa med och jag har inte pengar att betala boende och resa åt både honom och mig (har ingen annan som kan följa med heller). Och att studera på distans är inte att tala om då inget som intresserar mig går att plugga den vägen.

    Förstår inte hur det kunde bli så här, har inte haft några som helst problem under tiden jag arbetat. Trodde att jag hade "jobbat bort" och lärt mig hantera den värsta ångesten, paniken och sociala fobin.

    Har försökt kontakta studenthälsan men har inte fått tag i dem än med tanke på deras begränsade telefontider. Vill som inte åka ner igen heller så som situationen är just nu, särskilt eftersom jag inte har någonstans att bo : /  Oroar mig också för allt jag måste ta igen ifall jag fortsätter, vad jag ska säga till lärarna och klassen, osv. Har än så länge bara varit i kontakt med studierektorn.

  • tillfällig gäst 434

    Vem som helst kan få en panikattack av att vara på en ny plats utan bostad och utan att känna någon. Lös ett problem i taget. Bäst är nog att du ger det en chans till.

  • Petrol

    Jag var smått förvirrad och bitvis hysterisk i närmare två månader när jag började på universitet, Det tar sin lilla tid att finna sig till rätta, känna på sina kursare mer än på den yttersta ytan (de är förvirrade och osäkra de också i regel ska du veta) och fatta sin nya miljö i stort.

    Om det är något du vill läsa (bortkopplat från alla övriga känslor kring situationen) så tyckker jag att du ska hänga i, för de vänder i 99% av fallen:)

  • Madeleinekakan
    Förvirrad student skrev 2013-09-03 19:59:54 följande:
    Påbörjade en treårig universitetsutbildning igår i ny stad (dock bostadslös) men flippade ur totalt idag och sitter just nu på tåget hem igen, utan att riktigt begripa vad det är som hänt. Känner mest att jag inte vill leva längre. Vet inte hur jag ska beskriva känslan då det började, men den var lätt psykotisk och inget kändes riktigt förutom ångesten som drev mig. Kan tillägga att jag har en lång historia av ångest- och depressionsproblematik men har varit relativt frisk senaste åren.

    Första dagen kände jag verkligen en iver att komma igång med allt "riktigt" universitetsplugg och kurserna lät jättespännande. Men idag fick jag det bekräftat: jag passar inte alls in med min klass, känner verkligen inte för att spendera tre och många grupparbeten tillsammans med någon av dem. Dessutom har jag börjat betvivla hur pass väl utformad utbildningen ifråga är, efter att en av lärarna själv påpekat brister i den.

    Idag skulle vi ha en "rolig" första uppgift med att göra intervjuer två och två och därefter presentera varandra muntligt inför gruppen (hallå, gymnasienivå?). Kände enbart ångest inför att göra detta med de andra i min klass och fick mycket riktigt en ordentlig ångestattack mitt under redovisningen. När vi skulle ta en kort paus så klarade jag inte av att vara kvar längre. Kände mig instängd, fick tunnelseende och flydde därifrån och till en avskild plats i en park och kände bara att jag höll på att dö. Bara grät och hade världens panikångest.

    Vet nu varken ut eller in. Min pojkvän hämtar upp mig när tåget är framme för min egen familj förstår inte hur jag kunnat göra så här, de frågar inte hur jag mår utan påpekar bara "allt de gjort för mig" och att de inte orkar bry sig längre.

    Vet inte vad jag ska göra av mig själv nu. Trodde att detta skulle bli min vändning men nu har jag sådana enorma tvivel. Har jag gjort rätt eller fel? Har jag bara valt fel utbildning? Behöver jag kanske mer psykologisk hjälp innan jag vågar mig på att plugga? Var ångest-episoden en tillfällighet? Vad har jag gjort egentligen??
    Oproffsigt av läraren att påpeka bristerna i utbildningen innan ni knappt hunnit börja!

    Den "roliga" första uppgiften är ju en uppenbar övning för att lära känna varandra och ingen uppgift. Såna grejer kan vara både nyttiga och nödvändiga i uppstarten av en kurs där deltagarna behöver lära känna varandra, det är tänkt för att hjälpa er. Tyvärr tänker inte alltid lärarna på att en del, som du, kan uppleva den här typen av övningar så skräckinjagande att det leder till en ångestattack. Om du vet med dig att du har svåra problem med att t ex prata inför grupp kanske det är bra att du kommer på nu att utbildningen inte passar - om det är den typen av yrke som faktiskt innefattar en del "prata inför grupp". Ifall det inte är något framträdande inslag i jobbet tycker jag att du kan tänka över ditt beslut en gång till.

    Men om du nu när du kommer hem känner enbart lättnad över att slippa vara kvar i situationen var det antagligen rätt beslut att hoppa av och fundera igenom framtiden en gång till. Nästa gång kanske du är mer motiverad att fortsätta.
  • studentska

    Känner igen mig helt och fullt från första gången jag pluggade universitetsstudier. Jag hade dessutom kommit in som reserv och alla kände redan varandra det var fruktansvärt. Jag gick till studenthälsan och fick bra hjälp där med samtal och hjälp att bena upp vad som var vad av känslorna. Henne jag pratade med då sa att det här är jättevanligt med studenter som flyttar till ny ort, hon sa att upp till 25% av studenterna känner panik eller oro i varierande grad särskilt vanligt om man flyttat till ny ort. Du är säkert inte den enda i klassen som känner liknande saker. Har du dessutom ingen bostad ordnad så är det klart att det är än mer förvirrande och skrämmande. Våga be om hjälp och våga åka tillbaka och testa på. Studenthälsan kanske har öppettider med nån slags drop in du kan gå dit på om du inte får tag i dem per telefon.

Svar på tråden Hoppa av universitetet efter två dagar