Hoppa av universitetet efter två dagar

Det kan inte vara så att ångesten lättar när du väl vänjer dig vid situationen? Jag har just nu någon märklig period då jag blir nervös inför saker - och nervositeten växer till ångest väldigt lätt. Det gäller speciellt nya situationer, och det blir bättre när jag börjar vänja mig. Kanske är det något liknande för dig?

Jag var också besviken när jag såg mina kursare första gången. Men jag hittade några jag verkligen tyckte om, och så höll jag mig till dem på lunchen osv. Resten brydde jag mig inte så mycket om. Man kan inte döma en hel klass efter 2 dagar tror jag - då skulle jag fortfarande tro att min klass var full av ointressanta fjortisar, men det visade sig finnas undantag.

Prata med en studievägledare eller något? Det brukar också finnas någon form av mottagning för studenter med liknande problem, åtminstone finns det en på mitt universitet.

Håller med! Det finns hjälp att få på universitetet. Kolla med studenthälsan, hjälpcentrum och lärare. Tala om vad du behöver för att klara det och du kommer att få hjälp. Ge inte upp!

Det är ju HEMSKT att börja på universitet! Första veckan mådde jag som du. Sen lättade det. Jag fattar inte än hur jag klarade av den första veckan. Jag bestämde mig flera gånger att hoppa av.

Jag förstår din situation. Var med om samma sak. Gjorde en vecka sen klarade jag inte mer. Kom underfund med vad jag vill läsa i stället och började återigen plugga efter ett halvår. Då hade jag panik i ca 3 veckor men sen gick det över. Jag mognade, lärde mig massvis och älskade min klass. Grät nästan på examensdagen för de var min nya familj. 
Första utbildningen kände jag direkt att jag inte var hemma. Andra utbildningen gjorde jag i en annan stad vilket var jobbigt, men då flyttade jag ihop med min kille och det kändes bra.

Mitt tips till dig är.
1. Fundera om du verkligen vill gå utbildningen, om du vill det bör du kontakta en kurator på skolan. Alt kanske be din kille vara med dig i skolan första veckan. Då måste du träna på att vara på lektioner med främande människor, men du vet att han hela tiden finns utanför om det skulle vara något. Lite som inskolning på dagis. Kan vara en trygghet.
2. Annars hittar du en utbildning i din hemstad alt en utbildning som bedrivs distans. Då kan du sitta hemma och plugga och har enstaka närträffar. Dem kan du pina dig igenom eftersom du vet att det bara är någon vecka då och då.

Lycka till och känn inte att du gjort något fel!
 

Vänta stopp stopp stopp. Inte fatta beslut under efterdyningarna av en panikångestattack.

För det första behöver du inte bestämma nånting alls nu. Inget kommer hända om du väntar två veckor. Coola ner. Man ska alltid sova på saker.

För det andra har du redan bestämt att plugga och så länge du inte är i form bör du inte fatta panikbeslut utan hålla dig till det du beslutat tidigare i lugn och ro.

För det tredje så undrar ALLA som börjar universitetet vad fan man gett sig in på/om man valt rätt/om man ska stå ut med de där idioterna/om lärarna ska vara sådär/ja osv osv i oändlighet. Det släpper efter ett par veckor.

Kontakta studenthälsan bums och be om hjälp att klara den första månaden. Så länge du inte har ett annat alternativt liv som står och väntar så är det bättre att ge plugget en rejäl chans innan du ger upp.

Har lugnat ned mig nu men är inte mindre förvirrad för det...

Jag vet inte alls om det är detta jag vill plugga till och om ångestattacken berodde på tvivel kring det hela. Har heller inget boende på studieorten så stressen är rätt utbredd på samtliga fronter. Ny stad, INGEN jag känner, inget boende, osäker på studievalet, etc. Förutsättningarna känns allt annat än bra för någon som mig.
Min pojkvän har inte råd att följa med och jag har inte pengar att betala boende och resa åt både honom och mig (har ingen annan som kan följa med heller). Och att studera på distans är inte att tala om då inget som intresserar mig går att plugga den vägen.

Förstår inte hur det kunde bli så här, har inte haft några som helst problem under tiden jag arbetat. Trodde att jag hade "jobbat bort" och lärt mig hantera den värsta ångesten, paniken och sociala fobin.

Har försökt kontakta studenthälsan men har inte fått tag i dem än med tanke på deras begränsade telefontider. Vill som inte åka ner igen heller så som situationen är just nu, särskilt eftersom jag inte har någonstans att bo : /  Oroar mig också för allt jag måste ta igen ifall jag fortsätter, vad jag ska säga till lärarna och klassen, osv. Har än så länge bara varit i kontakt med studierektorn.

Vem som helst kan få en panikattack av att vara på en ny plats utan bostad och utan att känna någon. Lös ett problem i taget. Bäst är nog att du ger det en chans till.

Jag var smått förvirrad och bitvis hysterisk i närmare två månader när jag började på universitet, Det tar sin lilla tid att finna sig till rätta, känna på sina kursare mer än på den yttersta ytan (de är förvirrade och osäkra de också i regel ska du veta) och fatta sin nya miljö i stort.

Om det är något du vill läsa (bortkopplat från alla övriga känslor kring situationen) så tyckker jag att du ska hänga i, för de vänder i 99% av fallen:)

Känner igen mig helt och fullt från första gången jag pluggade universitetsstudier. Jag hade dessutom kommit in som reserv och alla kände redan varandra det var fruktansvärt. Jag gick till studenthälsan och fick bra hjälp där med samtal och hjälp att bena upp vad som var vad av känslorna. Henne jag pratade med då sa att det här är jättevanligt med studenter som flyttar till ny ort, hon sa att upp till 25% av studenterna känner panik eller oro i varierande grad särskilt vanligt om man flyttat till ny ort. Du är säkert inte den enda i klassen som känner liknande saker. Har du dessutom ingen bostad ordnad så är det klart att det är än mer förvirrande och skrämmande. Våga be om hjälp och våga åka tillbaka och testa på. Studenthälsan kanske har öppettider med nån slags drop in du kan gå dit på om du inte får tag i dem per telefon.