Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Jag har varit bonusmamma och har även egna barn! Jag förstår dej ts, det är svårt. men absolut har man längtat tills de åker, det gör deras föräldrar med har jag nu insett! Så jag har klarat det bra för jag har det så öppet med min dåvarande. Sedan måste jag säga något som jag innan jag hade barn i mitt liv aldrig trodde jag skulle säga:det beror på barnen oxå! Och på deras mamma! Mitt första förhållande var med en man som lät barnen vara rätt gränslösa! En av dem favoriserades skarpt av båda föräldrar, mamman hatade mej och gav taskiga kommentarer som barnen kom med och slängde i mitt ansikte, allt var en tävling för henne och det var DE som var den egentliga familjen och hon ville att deras barn skulle bekräfta detta åt henne! Mitt liv blev misäääär i den famiöjen, jag mådde dåligt efter några år, man orkar inte längre. Jag svorpå att jag aldrig skulle utsätta mej för detta igen. Sedan träffade jag min man! Och jag bröt detta, men inget var som förut! Deras mamma hade inget mot mej, deras skit var utrett och hon försökte inte låtsasvara en familj utan hade själv gått vidare med ny man! Dessa bonusar hade fått en uppfostran, hade föräldrar som brydde sig och vårat liv är jättebra, mina bonusar gillar mej och allt är bra! Så jag tror att det inte är alltid så enkelt när en bonusmmama inte passar in, det finns fler i familjen och två vuxna som spelar störst roll för att alltska bli bra är mammanoch pappan!

Håller sååååå med dej, empatiska människor har tydligen jättesvårt att förstå andra människors situation!

Och då hjälper det om så många som möjligt berättar hur dålig människa hon är? Har mågon någon gång blivit hkälpt av det? Nej det har enbart med ditt behov av att hävda dej och att trycka undan sådana känslor i ditt egna jaget! Personer som kommer med råd och visar empati utan att för den delen anse att ts känslor är rätt har inte dina personliga svårigheter!