EmmaAn

Äldre 4 Sep 19:45

258 svar

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Jag, kvinna 38 år (utan barn) träffade för snart 4 år sedan en underbar man (43 år). Han var då nyskild och hade en dotter på 4 år.
För 1,5 år sen sålde jag min lägenhet i stan och flyttade in i hans nybyggda, fina hus 4 mil utan för stan.
Jag insåg redan från början att jag aldrig skulle kunna bli lycklig eller känna mig hemma i hans hus även om det råkar vara ett superfint hus. Han har byggt det tillsammans med sin exfru (som han var gift med i 12 år) och är väldigt stolt över sitt livsprojekt...
När det blev klart att jag skulle flytta in gjorde han verkligen allt för att jag skulle trivas. Jag fick ett eget dressingrum, vi gjorde om sovrummet och lite annat smått o gott.
Trots alla tappra försök att få mig att trivas där är jag mest olycklig. Jag skäms för att jag verkligen inte har lust att hjälpa till med något alls vad gäller huset. Jag har 0 i engagemang.

Det gör ont att veta att han och hans ex byggde huset ihopa i väntan på deras dottern...
Jag försökte verkligen komma över dessa känslor ibörjan. Huset är ju så fint och vi bor ju billigt och bra där...

Men det gick inte.
Jag känner mig som en gäst i huset.

Jag talade om detta för min sambo och nu letar vi efter ett gemensamt hus.

Tyvärr måste vi stanna i denna lilla, tråkiga kommun eftersom dottern går i skola här och hennes mamma bor här.
Nu börjar vi närma oss mitt problem...

Jag är nämligen svartsjuk på mitt sk bonusbarn.
Jag vet utmärkt att det inte är hennes fel. Hon är oftast väldigt snäll och gullig mot mig och jag känner mig som en riktig bov som känner som jag gör.
Hon bor hos oss var annan vecka och de veckor hon är hos oss går jag bara och längtar tills fredagen då de ska byta... Och de veckor vi är själva njuter jag av att få ha min kille för mig själv, tyvärr börjar jag sedan på söndagen räkna ner dagarna tills hon kommer igen.. Typ -Usch, nu är det bara 4 dagar kvar...Något jag stör mig jättemycket på. Jag vill kunna njuta av varje dag, även när hon är hos oss.

Jag blir svartsjuk när de sitter och gosar i soffan, jag blir illa berörd när hon kommer in i vår säng men det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. Att han kan sakna henne när hon inte är hos oss. När jag är lycklig.. Det känns för hemskt!
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hans högsta önskan är att jag ska ta henne till mig och älska henne som mitt eget barn.
Något som känns omöjligt.
Jag har berättat hur jag känner men känner mig ännu mer som en en elaking när jag berättar och ser hans lidande i ögonen.

Min ex och hans dåvarande fru förökte få barn i 6-7 år innan de tillslut lyckades med IVF.
När hon tillslut kom var lyckan fullständig.
Något som gör riktigt ont att tänka.
Att deras äktenskapet inte höll och att dottern blev ett sk skillsmässobarn bidrar säkert till den totala uppmärksamhet som hon hela tiden får av min sambo.
Jag förstår honom och jag tycker att han är en perfekt pappa. Han är dessutom noga med att inte göra saker som kan få mig att känna mig utanför.
-Vilket gör att jag känner mig ännu mer som en trotsig tonåring som blir sur för att allt ljus inte kan falla på mig...

Tankar jag brottas med är att han redan har gjort allt som jag skulle velat att vi 2 skulle göra ihopa.
Min dröm var att tillslut hitta den rätta, gifta oss, bygga bo, skapa ett liv ihop, skaffa barn ihop, dela vardagens lycka och problem tillsammans... En dröm jag vet
Nu blir jag så ledsen.. Jag har hittat min drömkille men han har redan gjort alla de där bitarna och dessutom måste mitt liv formas efter ett barn som han redan har gjort...

Jag måste desutom dras med att han pratar om de s.k. viktiga vardagsproblemen (dotterns skola, fritidsaktiviteter m.m) med sin ex.
De har en ganska bra relation, jag är dock inte speciellt svartsjuk på henne, jag känner så pass mycket kärlek från min sambo och vet att deras relation är över så det oroar mig inte nämnvärt (något positivt i alla fall).

Det har blivit så att jag håller mig undan varannan vecka då hon bor hos oss, jag jobbar länge och kommer hem när hon somnat. Detta är ett sätt för mig att få det hela att fungerar men jag vet att det sårar min sambo.
Han vill så gärna att jag deltar i deras vardag men jag blir så ledsen inombords när vi gör saker ihop.
Inom mig blöder det när vi gör familjeaktiviteter men jag är väldigt noga med att inte låta dottern ana hur jag känner. ingen annan heller för den delen... Utåt sett verkar nog allt vara väldigt bra...
-Inom mig håller jag på att gå upp i limningen när hon t.ex kommer in i vår säng och ska mysa eller när min sambo kör i 190 för att hinna hem i tid för att hämta på fritids...

Nu har vi bestämt att försöka skaffa ett gemensamt barn. Eftersom hans dotter kom till genom IVF och felet låg hos min kille måste även vi genomgå en sk IVF och det är inte säkert att det går.

Detta sätter igång obehagliga tankar hos mig...
-Är det verkligen rätt etiskt? -Tänk om det blir fel... -Vi är kanske för gamla? -Vill jag verkligen ha barn? Det är kanske bara för att jag tror att jag ska komma bättre in i familjelivet om jag också får ett barn?
Då slipper jag känna mig så utanför när han har fullt upp med sin dotter, eller inte?
-Hur ska han orka med ytterligare ett barn, han som redan är slut efter en dag med arbete, hämtning i skola, mat, läxor, aktiviteter mm...

När jag berättade att jag ville att vi skulle försöka skaffa ett gemensamt barn sa han att han ska göra allt han kan för att vi ska få ett barn men att han inte kan begära att få ytterligare ett barn... Han har ju redan fått en dotter.... trots att det inte skulle gått...
Jag förstår hur han tänker på ett vis men jag blir så ledsen Varför ska jag lida för att han redan har barn?

Jag vill ju att det ska vara första gången för honom med.. Jag vill att han också ska vara förväntansfull och pirrig.. Men nu börjar jag fundera på om det kanske inte blir bra ändå.

Hur ska han ha tid för båda? Tänk om jag kommer bli ännu mer svartsjuk?

Jag vet varken ut eller in längre..

Jag vet bara att jag blir galen av att hon bestämmer över hur mitt liv ska formas...
Var och hur jag måste bo, var mitt eventuella barn ska växa upp m.m
Men värst av allt är den saknad min sambo kan känna när hon inte är hos oss. En saknad som jag inte kan råda bot på. Detta får mig att känna en otroligt stor svartsjuka, sorg och uppgivenhet.

Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö.

Tacksam för all hjälp!!! <3

Anonym (mamma)

Äldre 5 Sep 20:52

#91

Anonym (Reklam) skrev 2013-09-05 20:44:12 följande:

Det där förutsätter ju att man använder öppen donator. Dessutom kan du inte veta om just TS skulle vilja blanda in okända halvsyskon till hennes barn, och deras mödrar, i sitt liv.

Jag har anonym donator, det betyder inte att jag inte vet något om donatorn eller att jag inte kan hitta biologiska halvsyskon till dottern, det betyder enbart att jag och/eller min dotter inte kan få kontakt med donatorn.
Det är oerhört noga att det inte blir för många barn till en enskild donator och alla som insemineras med donerad sperma får viss information. Vad man sedan väljer att göra med den informationen är upp till var och en. Jag har valt att leta efter biologiska halvsyskon för att ge dottern en chans att se sitt biologiska ursprung om hon vill, inte via donatorn men via andra barn till samma donator. Jag har hittills hittat ett, vars mamma har samma inställning som jag.

YummyMami

Äldre 5 Sep 20:57

#92

Anonym (Reklam) skrev 2013-09-05 20:21:58 följande:

Visst, men TS är redan så pass gammal. Hennes chanser att hitta en ny man efter att ha gått igenom en ensam graviditet, är ju inte precis större än innan i så fall. När hon är hundra procent ensam mamma, och inte ens har varannan helg till att gå på krogen eller träffa män från nätet.

Att va? Hennes ägg håller på och passerar bästföre datum, inte förmågan att bli kär om igen. Det finns miljoner av ensamstående människor i varierande åldrar vilka har funnit ny kärlek.

Mitt liv Just nu.. dyslexiamaniac.blogspot.se ******************** År 46 fyrasex.blogspot.se

Anonym (Reklam)

Äldre 5 Sep 21:02

#93

Anonym (mamma) skrev 2013-09-05 20:52:53 följande:

Jag har anonym donator, det betyder inte att jag inte vet något om donatorn eller att jag inte kan hitta biologiska halvsyskon till dottern, det betyder enbart att jag och/eller min dotter inte kan få kontakt med donatorn.
Det är oerhört noga att det inte blir för många barn till en enskild donator och alla som insemineras med donerad sperma får viss information. Vad man sedan väljer att göra med den informationen är upp till var och en. Jag har valt att leta efter biologiska halvsyskon för att ge dottern en chans att se sitt biologiska ursprung om hon vill, inte via donatorn men via andra barn till samma donator. Jag har hittills hittat ett, vars mamma har samma inställning som jag.

OK - då gissar jag att ni har ett donatornummer som ni kan använda..? På någon sajt på nätet, avsedd för dessa kontakter..? Absolut är det bättre för ditt barn att få känna sitt halvsyskon, men jag tycker ändå att detta låter VÄÄÄÄLDIGT konstruerat. Varför blev det så här i Västerlandet, att ensamma kvinnor skaffar barn i sista stund på desperata sätt..? Det är ju inte mer än hundra år sedan det var tvärtom: att barnaskarorna var för stora, kvinnorna slets ut av alla gravidititeter...

Anonym (Reklam)

Äldre 5 Sep 21:03

#94

YummyMami skrev 2013-09-05 20:57:29 följande:

Att va? Hennes ägg håller på och passerar bästföre datum, inte förmågan att bli kär om igen. Det finns miljoner av ensamstående människor i varierande åldrar vilka har funnit ny kärlek.

Jo, men det blir svårt att få tid och utrymme till det, om man är hundra procent ensam mamma till ett litet barn.

Anonym (mamma)

Äldre 5 Sep 21:11

#95

Anonym (Reklam) skrev 2013-09-05 21:02:50 följande:

OK - då gissar jag att ni har ett donatornummer som ni kan använda..? På någon sajt på nätet, avsedd för dessa kontakter..? Absolut är det bättre för ditt barn att få känna sitt halvsyskon, men jag tycker ändå att detta låter VÄÄÄÄLDIGT konstruerat. Varför blev det så här i Västerlandet, att ensamma kvinnor skaffar barn i sista stund på desperata sätt..? Det är ju inte mer än hundra år sedan det var tvärtom: att barnaskarorna var för stora, kvinnorna slets ut av alla gravidititeter...

Mitt ex berättade för mig när jag nyss fyllt 40 att han ångrat sig och inte ville ge vårt barn syskon, åtminstone inte med mig. Vi gick hos familjerådgivningen nästan ett år och gjorde slut två månader innan jag fyllde 41. Som jag såg det var min enda chans till syskon att åka till Danmark, och syskon är oerhört viktigt för mig.
"Ensamma kvinnor skaffar barn i sista stund på desperata sätt" är ett fenomen som funnits så länge som ensamstående kvinnor har haft möjlighet att försörja ett barn. Sättet att skaffa det barnet har förändrats. För 10-15 år sen hade jag fått ragga på krogen i stället, vilket tycker du är bäst?

YummyMami

Äldre 5 Sep 21:22

#96

Anonym (Reklam) skrev 2013-09-05 21:02:50 följande:

OK - då gissar jag att ni har ett donatornummer som ni kan använda..? På någon sajt på nätet, avsedd för dessa kontakter..? Absolut är det bättre för ditt barn att få känna sitt halvsyskon, men jag tycker ändå att detta låter VÄÄÄÄLDIGT konstruerat. Varför blev det så här i Västerlandet, att ensamma kvinnor skaffar barn i sista stund på desperata sätt..? Det är ju inte mer än hundra år sedan det var tvärtom: att barnaskarorna var för stora, kvinnorna slets ut av alla gravidititeter...

För hundra år sen så blev kvinnorna påsatta utan skydd vare sig de ville eller inte och därför var barnskarorna så stor. För 20 år sen eller mindre så tog kvinnor en Finlandskryssning för graviditet. Idag man man åka till Danmark istället.

Mitt liv Just nu.. dyslexiamaniac.blogspot.se ******************** År 46 fyrasex.blogspot.se

Anonym (ok)

Äldre 5 Sep 21:28

#97

EmmaAn skrev 2013-09-04 19:45:33 följande:

Jag, kvinna 38 år (utan barn) träffade för snart 4 år sedan en underbar man (43 år). Han var då nyskild och hade en dotter på 4 år.
För 1,5 år sen sålde jag min lägenhet i stan och flyttade in i hans nybyggda, fina hus 4 mil utan för stan.
Jag insåg redan från början att jag aldrig skulle kunna bli lycklig eller känna mig hemma i hans hus även om det råkar vara ett superfint hus. Han har byggt det tillsammans med sin exfru (som han var gift med i 12 år) och är väldigt stolt över sitt livsprojekt...
När det blev klart att jag skulle flytta in gjorde han verkligen allt för att jag skulle trivas. Jag fick ett eget dressingrum, vi gjorde om sovrummet och lite annat smått o gott.
Trots alla tappra försök att få mig att trivas där är jag mest olycklig. Jag skäms för att jag verkligen inte har lust att hjälpa till med något alls vad gäller huset. Jag har 0 i engagemang.

Det gör ont att veta att han och hans ex byggde huset ihopa i väntan på deras dottern...
Jag försökte verkligen komma över dessa känslor ibörjan. Huset är ju så fint och vi bor ju billigt och bra där...

Men det gick inte.
Jag känner mig som en gäst i huset.

Jag talade om detta för min sambo och nu letar vi efter ett gemensamt hus.

Tyvärr måste vi stanna i denna lilla, tråkiga kommun eftersom dottern går i skola här och hennes mamma bor här.
Nu börjar vi närma oss mitt problem...

Jag är nämligen svartsjuk på mitt sk bonusbarn.
Jag vet utmärkt att det inte är hennes fel. Hon är oftast väldigt snäll och gullig mot mig och jag känner mig som en riktig bov som känner som jag gör.
Hon bor hos oss var annan vecka och de veckor hon är hos oss går jag bara och längtar tills fredagen då de ska byta... Och de veckor vi är själva njuter jag av att få ha min kille för mig själv, tyvärr börjar jag sedan på söndagen räkna ner dagarna tills hon kommer igen.. Typ -Usch, nu är det bara 4 dagar kvar...Något jag stör mig jättemycket på. Jag vill kunna njuta av varje dag, även när hon är hos oss.

Jag blir svartsjuk när de sitter och gosar i soffan, jag blir illa berörd när hon kommer in i vår säng men det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. Att han kan sakna henne när hon inte är hos oss. När jag är lycklig.. Det känns för hemskt!
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hans högsta önskan är att jag ska ta henne till mig och älska henne som mitt eget barn.
Något som känns omöjligt.
Jag har berättat hur jag känner men känner mig ännu mer som en en elaking när jag berättar och ser hans lidande i ögonen.

Min ex och hans dåvarande fru förökte få barn i 6-7 år innan de tillslut lyckades med IVF.
När hon tillslut kom var lyckan fullständig.
Något som gör riktigt ont att tänka.
Att deras äktenskapet inte höll och att dottern blev ett sk skillsmässobarn bidrar säkert till den totala uppmärksamhet som hon hela tiden får av min sambo.
Jag förstår honom och jag tycker att han är en perfekt pappa. Han är dessutom noga med att inte göra saker som kan få mig att känna mig utanför.
-Vilket gör att jag känner mig ännu mer som en trotsig tonåring som blir sur för att allt ljus inte kan falla på mig...

Tankar jag brottas med är att han redan har gjort allt som jag skulle velat att vi 2 skulle göra ihopa.
Min dröm var att tillslut hitta den rätta, gifta oss, bygga bo, skapa ett liv ihop, skaffa barn ihop, dela vardagens lycka och problem tillsammans... En dröm jag vet

Nu blir jag så ledsen.. Jag har hittat min drömkille men han har redan gjort alla de där bitarna och dessutom måste mitt liv formas efter ett barn som han redan har gjort...

Jag måste desutom dras med att han pratar om de s.k. viktiga vardagsproblemen (dotterns skola, fritidsaktiviteter m.m) med sin ex.
De har en ganska bra relation, jag är dock inte speciellt svartsjuk på henne, jag känner så pass mycket kärlek från min sambo och vet att deras relation är över så det oroar mig inte nämnvärt (något positivt i alla fall).

Det har blivit så att jag håller mig undan varannan vecka då hon bor hos oss, jag jobbar länge och kommer hem när hon somnat. Detta är ett sätt för mig att få det hela att fungerar men jag vet att det sårar min sambo.
Han vill så gärna att jag deltar i deras vardag men jag blir så ledsen inombords när vi gör saker ihop.
Inom mig blöder det när vi gör familjeaktiviteter men jag är väldigt noga med att inte låta dottern ana hur jag känner. ingen annan heller för den delen... Utåt sett verkar nog allt vara väldigt bra...
-Inom mig håller jag på att gå upp i limningen när hon t.ex kommer in i vår säng och ska mysa eller när min sambo kör i 190 för att hinna hem i tid för att hämta på fritids...

Nu har vi bestämt att försöka skaffa ett gemensamt barn. Eftersom hans dotter kom till genom IVF och felet låg hos min kille måste även vi genomgå en sk IVF och det är inte säkert att det går.

Detta sätter igång obehagliga tankar hos mig...
-Är det verkligen rätt etiskt? -Tänk om det blir fel... -Vi är kanske för gamla? -Vill jag verkligen ha barn? Det är kanske bara för att jag tror att jag ska komma bättre in i familjelivet om jag också får ett barn?
Då slipper jag känna mig så utanför när han har fullt upp med sin dotter, eller inte?
-Hur ska han orka med ytterligare ett barn, han som redan är slut efter en dag med arbete, hämtning i skola, mat, läxor, aktiviteter mm...

När jag berättade att jag ville att vi skulle försöka skaffa ett gemensamt barn sa han att han ska göra allt han kan för att vi ska få ett barn men att han inte kan begära att få ytterligare ett barn... Han har ju redan fått en dotter.... trots att det inte skulle gått...
Jag förstår hur han tänker på ett vis men jag blir så ledsen

Varför ska jag lida för att han redan har barn?

Jag vill ju att det ska vara första gången för honom med.. Jag vill att han också ska vara förväntansfull och pirrig.. Men nu börjar jag fundera på om det kanske inte blir bra ändå.

Hur ska han ha tid för båda? Tänk om jag kommer bli ännu mer svartsjuk?

Jag vet varken ut eller in längre..

Jag vet bara att jag blir galen av att hon bestämmer över hur mitt liv ska formas...
Var och hur jag måste bo, var mitt eventuella barn ska växa upp m.m
Men värst av allt är den saknad min sambo kan känna när hon inte är hos oss. En saknad som jag inte kan råda bot på. Detta får mig att känna en otroligt stor svartsjuka, sorg och uppgivenhet.

Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö.

Tacksam för all hjälp!!! <3

Det borde du ju vetat från början att han hade barn ? hur man kan va sotis på ett barn det gör mig ofattbart tankeställd jag skulle börja tänka om angående dig .

Anonym (hmm)

Äldre 5 Sep 21:37

#98

TS verkar inte ha en stark önskan om att få barn, och hon frågar ju också sig själv om det verkligen är det hon vill, eller om det bara är för att hon lättare ska komma in i familjen och inte känna sig utanför när han ägnar sig åt sitt barn. Jag hoppas att ts inte sätter barn till världen av den anledningen.

Hennes sambo verkar ju göra allt han kan för att hon ska må så bra som möjligt. T.o.m. att lämna huset som är hans livsprojekt, och som därför säkert betyder mycket för honom. Så sorgligt det skulle vara om det visar sig att ts inte blir lyckligare av att bo i ett annat hus.

Anonym (A)

Äldre 5 Sep 21:40

#99

Anonym (ok) skrev 2013-09-05 21:28:51 följande:

Det borde du ju vetat från början att han hade barn ? hur man kan va sotis på ett barn det gör mig ofattbart tankeställd jag skulle börja tänka om angående dig .

Men ts skriver ju att hon inte vill känna så. Hon vill i alla fall göra något åt det, och känslor rår man inte alltid över.

Anonym (C)

Äldre 5 Sep 21:41

#100

EmmaAn skrev 2013-09-04 19:45:33 följande:

Jag, kvinna 38 år (utan barn) träffade för snart 4 år sedan en underbar man (43 år). Han var då nyskild och hade en dotter på 4 år.
För 1,5 år sen sålde jag min lägenhet i stan och flyttade in i hans nybyggda, fina hus 4 mil utan för stan.
Jag insåg redan från början att jag aldrig skulle kunna bli lycklig eller känna mig hemma i hans hus även om det råkar vara ett superfint hus. Han har byggt det tillsammans med sin exfru (som han var gift med i 12 år) och är väldigt stolt över sitt livsprojekt...
När det blev klart att jag skulle flytta in gjorde han verkligen allt för att jag skulle trivas. Jag fick ett eget dressingrum, vi gjorde om sovrummet och lite annat smått o gott.
Trots alla tappra försök att få mig att trivas där är jag mest olycklig. Jag skäms för att jag verkligen inte har lust att hjälpa till med något alls vad gäller huset. Jag har 0 i engagemang.

Det gör ont att veta att han och hans ex byggde huset ihopa i väntan på deras dottern...
Jag försökte verkligen komma över dessa känslor ibörjan. Huset är ju så fint och vi bor ju billigt och bra där...

Men det gick inte.
Jag känner mig som en gäst i huset.

Jag talade om detta för min sambo och nu letar vi efter ett gemensamt hus.

Tyvärr måste vi stanna i denna lilla, tråkiga kommun eftersom dottern går i skola här och hennes mamma bor här.
Nu börjar vi närma oss mitt problem...

Jag är nämligen svartsjuk på mitt sk bonusbarn.
Jag vet utmärkt att det inte är hennes fel. Hon är oftast väldigt snäll och gullig mot mig och jag känner mig som en riktig bov som känner som jag gör.
Hon bor hos oss var annan vecka och de veckor hon är hos oss går jag bara och längtar tills fredagen då de ska byta... Och de veckor vi är själva njuter jag av att få ha min kille för mig själv, tyvärr börjar jag sedan på söndagen räkna ner dagarna tills hon kommer igen.. Typ -Usch, nu är det bara 4 dagar kvar...Något jag stör mig jättemycket på. Jag vill kunna njuta av varje dag, även när hon är hos oss.

Jag blir svartsjuk när de sitter och gosar i soffan, jag blir illa berörd när hon kommer in i vår säng men det som sårar riktigt mycket är känslan av att inte vara den enda för min man. Att hon går före, att mitt liv måste formas efter henne. Att han kan sakna henne när hon inte är hos oss. När jag är lycklig.. Det känns för hemskt!
Jag blir så ledsen när jag tänker på att hans högsta önskan är att jag ska ta henne till mig och älska henne som mitt eget barn.
Något som känns omöjligt.
Jag har berättat hur jag känner men känner mig ännu mer som en en elaking när jag berättar och ser hans lidande i ögonen.

Min ex och hans dåvarande fru förökte få barn i 6-7 år innan de tillslut lyckades med IVF.
När hon tillslut kom var lyckan fullständig.
Något som gör riktigt ont att tänka.
Att deras äktenskapet inte höll och att dottern blev ett sk skillsmässobarn bidrar säkert till den totala uppmärksamhet som hon hela tiden får av min sambo.
Jag förstår honom och jag tycker att han är en perfekt pappa. Han är dessutom noga med att inte göra saker som kan få mig att känna mig utanför.
-Vilket gör att jag känner mig ännu mer som en trotsig tonåring som blir sur för att allt ljus inte kan falla på mig...

Tankar jag brottas med är att han redan har gjort allt som jag skulle velat att vi 2 skulle göra ihopa.
Min dröm var att tillslut hitta den rätta, gifta oss, bygga bo, skapa ett liv ihop, skaffa barn ihop, dela vardagens lycka och problem tillsammans... En dröm jag vet

Nu blir jag så ledsen.. Jag har hittat min drömkille men han har redan gjort alla de där bitarna och dessutom måste mitt liv formas efter ett barn som han redan har gjort...

Jag måste desutom dras med att han pratar om de s.k. viktiga vardagsproblemen (dotterns skola, fritidsaktiviteter m.m) med sin ex.
De har en ganska bra relation, jag är dock inte speciellt svartsjuk på henne, jag känner så pass mycket kärlek från min sambo och vet att deras relation är över så det oroar mig inte nämnvärt (något positivt i alla fall).

Det har blivit så att jag håller mig undan varannan vecka då hon bor hos oss, jag jobbar länge och kommer hem när hon somnat. Detta är ett sätt för mig att få det hela att fungerar men jag vet att det sårar min sambo.
Han vill så gärna att jag deltar i deras vardag men jag blir så ledsen inombords när vi gör saker ihop.
Inom mig blöder det när vi gör familjeaktiviteter men jag är väldigt noga med att inte låta dottern ana hur jag känner. ingen annan heller för den delen... Utåt sett verkar nog allt vara väldigt bra...
-Inom mig håller jag på att gå upp i limningen när hon t.ex kommer in i vår säng och ska mysa eller när min sambo kör i 190 för att hinna hem i tid för att hämta på fritids...

Nu har vi bestämt att försöka skaffa ett gemensamt barn. Eftersom hans dotter kom till genom IVF och felet låg hos min kille måste även vi genomgå en sk IVF och det är inte säkert att det går.

Detta sätter igång obehagliga tankar hos mig...
-Är det verkligen rätt etiskt? -Tänk om det blir fel... -Vi är kanske för gamla? -Vill jag verkligen ha barn? Det är kanske bara för att jag tror att jag ska komma bättre in i familjelivet om jag också får ett barn?
Då slipper jag känna mig så utanför när han har fullt upp med sin dotter, eller inte?
-Hur ska han orka med ytterligare ett barn, han som redan är slut efter en dag med arbete, hämtning i skola, mat, läxor, aktiviteter mm...

När jag berättade att jag ville att vi skulle försöka skaffa ett gemensamt barn sa han att han ska göra allt han kan för att vi ska få ett barn men att han inte kan begära att få ytterligare ett barn... Han har ju redan fått en dotter.... trots att det inte skulle gått...
Jag förstår hur han tänker på ett vis men jag blir så ledsen

Varför ska jag lida för att han redan har barn?

Jag vill ju att det ska vara första gången för honom med.. Jag vill att han också ska vara förväntansfull och pirrig.. Men nu börjar jag fundera på om det kanske inte blir bra ändå.

Hur ska han ha tid för båda? Tänk om jag kommer bli ännu mer svartsjuk?

Jag vet varken ut eller in längre..

Jag vet bara att jag blir galen av att hon bestämmer över hur mitt liv ska formas...
Var och hur jag måste bo, var mitt eventuella barn ska växa upp m.m
Men värst av allt är den saknad min sambo kan känna när hon inte är hos oss. En saknad som jag inte kan råda bot på. Detta får mig att känna en otroligt stor svartsjuka, sorg och uppgivenhet.

Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö.

Tacksam för all hjälp!!! <3

ja det tror jag att du kan genom terapi.

och vet ,,, du har ju redan allt det där den där drömmen. skala bort personerna och se det du har.
och ja troligen kommer du förstå bättre då du får ett eget barn

Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

INNEHÅLL