Stanna eller gå??

Tusan vilket knepigt läge. Jag skulle också må skit av att leva så.
Men innan du bara bestämmer dig för att gå vidare så gäller det att försöka utforska din partner. Hur känner hon?
Hon kanske mår allmänt kass själv och tycker du är för påträngande eller ställer krav som hon är obekväm med - eller hon attraheras inte  av dig överhuvudtaget?
Känns som det är viktigt att ta reda på vad din partner vill göra av förhållandet. Finns viljan från båda kanske det går att lappa ihop det? Finns inte viljan så kanske man måste lämna för att gå vidare till ett bättre liv..

Inte så mycket till tips kanske.... jag är ingen specialist.
 

Rent spontant så vill jag säga, varför är du kvar?
Sen så förstår jag ditt tvivel, ni har en dotter i hop och hon är viktig! Men även ett barn känner av spänningen mellan sina föräldrar. Så frågan är om det blir bättre sen för er alla tre?

Lite svårt att ge dig råd, men det råd jag anser är bäst är: Se till att du mår bra och att din dotter mår ännu bättre, sen om det är med eller utan mamman får du själv avgöra.

Lycka till      

Ja varför jag är kvar måste väl dels att man lever på hoppet att det kan bli bättre samt rädslan för att separera.

Förstår dig, En separation är alltid jobbig, men i slutändan så mår du och din dotter bättre. Har själv tre jobbiga separationer bakom mig och min lärdom av det är att det är riktigt skit i början och mitten, men jag och dem inblandande mår mycket bättre nu och man växer både som person och förälder.   

Hur du än väljer så måste du/ni reda ut situationen. Jag känner varken dig eller "frugan" men du måste vara konsekvent och ta tag i det, dels för din egen del och dels för din dotter, som det är nu så mår väl ingen av er så speciellt bra.

Men återigen, det är bara du som kan avgöra hur det skall bli, du måste bara ta ett beslut!  
   

Ni måste prata om hur ni båda vill ha det. Är det inte samma så är det bättre för er dotter om ni är lyckliga isär än olyckliga tillsammans. Ta hjälp av parsamtal/farmiljerätten

Förstår din sits. Sitter i samma läge. Hon ger mig inte det jag behöver trots att jag ger allt till henne. Känns jobbigt att bryta upp allt med barn och hus bara för att man inte får ligga och tjafsar lite för mycket om saker och ting. Gör inte som jag att skaffa dig en älskarinna i det läget. Det hjälpte mig för stunden, men baksmällan blev enorm. Inte värt det. Jag säger som alla, prata, prata, prata med varandra och går inte det finns det ingen utväg.

jo prata har jag försökt med i flera månader men grejen är att det går inte hon bara ignorerar mig. Med barn blir de ju oftast kvällar man får ta till att prata, då är det nått hon ska göra först kanske dator/tv, sen är hon jätte trött och sen somnar. Likadant varenda kväll då jag försöker prata med henne. Så jag vet inte alls vad jag ska göra, känns mer som att det inte finns någon kärlek kvar. Jag känner ju att jag vill ha någon som verkligen kan visa att hon älskar mig och det känns verkligen inte så längre. Finns det någon tjej här inne som varit i den sitsen, inte velat prata eller känt något för sin man/sambo och kanske inte velat ha någon som helst sexuell relation till sin partner?

Oj och Aj! Då har hon tagit sitt beslut?

Då får du ta dit, stanna eller lämna! Var konsekvent och säg det till henne, antingen reder vi ut situationen eller så lämnar jag. Vaknar hon inte till då, så får du själv avgöra vad som är bäst för dig! För i längden så funkar det inte som det är nu!

    

Håller med Gbg, det ser mörkt ut så det är nog bara att ställa ultimatum. Att hoppas på att det löser sig är nog ingen bra idé.