Svårt att bli gravid-Flera?!

Hej!
Här är vi 22 (jag) och min sambo 27 år gamla.
Försökt i snart 2 år, beror lite på hur man ska räkna det.. Var väldigt mycket för oss ett tag som gjorde att under några månader blev det inte så mycket.

Har inte heller fått något plus, jag är överviktig jag med men kämpar med mina kilon själv. Tror mycket av detta har berott på att jag har mått dåligt i mig själv. Förlorade min mamma för drygt 1,5 år sedan och sen dess har både kroppen och själen åkt berg-och dalbana.
Mensen har varit borta i perioder, jag har varit deppig och saknat familjen som bor 100 mil ifrån oss. Så tror att det har varit ett stort hinder för oss att jag på något sätt har varit blockad.

Men nu flyttar vi hem igen och blir 12 mil till familjen, köpt hus och få börja på en ny kula så att säga. Det plus att jag får bättre möjligheter till skogspromenader och liknande som jag hoppas gör att jag går ner i vikt, borde förhoppningsvis göra så vi kan få ett plus.

Har varit i kontakt med sjukvården och skulle egentligen in och påbörja en utredning nu i höst, men eftersom vi flyttar och byter del av Sverige så sa vi att vi väntar med utredningen.

Må väl!
/E 

Ja, jag skulle säkert kunna få göra en operation, men det är jag som valt bort det. Jag vill kunna klara det själv, visa att jag är så envis och tålmodig att jag klarar det själv. Jag är nog av den gamla skolan som tycker att ska man klara något får man göra det själv. 

Ja, det har varit jobbigt efter förlusten av mamma, men samtidigt så finns hon inom mig och det är hon som har fått mig att kämpa på vidare. Mina systrar åt anti-depp-piller, men jag sa att det är inget för mig. Jag måste på något sätt gå vidare och klara mig genom detta på något sätt.- Har fått mycket hjälp från sambon och hans familj också, men mycket av bearbetningen har jag fått göra själv. Och eftersom jag inte har haft ett heltidsjobb så har det funnits mycket tid att gå här hemma och tänka. Då haft tankar om att jag är värdelös, värdelös på det sätt att jag inte kan bli med barn, frustrerad över att inte bli med barn, tankar kring min vikt och att jag inte har ett fullbetalt jobb och att jag inte hjälper till ekonomiskt osv.

Men det är väl inte förrän nu som jag har börjat acceptera saker och ting, förstått vad det är som är meningen med livet och fått veta att det är vi som är starka som personer som blir utsatta och prövade för saker- för på något sätt lär vi oss leva med det och ändå gå starka ur situationen.

Men som sagt ska vi flytta nu och får ta det i första taget. Jag ska landa i mig själv där uppe, försöka få mig ett jobb och sen bara njuta. Jag tänker inte på barn lika ofta som jag gjorde förut utan jag har accepterat för mig själv att vi kommer behöva hjälp på traven, men det blir nog inte förrän nästa år någon gång då vi landat mer på gården.

 

Jag vet inte om jag är stark, är inte det alla dagar iaf. Alla har vi våra "ups- and downs", men jag är tillräckligt envis för att klara det. Behöver bara någon som tror på mig mer än jag själv för att jag ska lyckas.
Och nu när vi får huset så kommer det bli mycket kroppsarbete, hålla igång hela tiden och även att gå en längre bit till ICA för att kunna handla. Sen har vi ju skogen som granne = kunna gå där mycket och plocka bär/svamp.

Jag har köpt Rosenrot och har provat Folsyra, men bara provat Folsyra. Eftersom min mens varit borta i perioder så har jag inte velat prova Rosenrot för många påstår att deras mens försvinner helt. Och jag vill ju ha mens ändå, helst regelbunden så man kan börja fundera ut när man har ÄL, om jag nu ens får egen ägglossning.
Ja, jag tror inte att man ska stressa, utan försöka njuta av det man har och det kommer när det kommer.

Härligt att du känner så, att du får njuta av dina släktingar och deras barn :)

Kram 

Läste lite om salvan, men fattade inte hur man använder den..? Kanske bara jag som snabbläste och inte kopplade ihop allt under tiden,
Men smörjer man in sig i muttan eller klickar man upp ett klick i själva härligheten? :P

Alltid skönt att något att göra. Just nu när jag är ledig från jobbet och vi inte kan fortsätta packa förrän nästa vecka är det som om jag klättrar på väggarna. Rätt jobbigt, men blir väl bättre sen när vi flyttar in. 

Hej. Får man hoppa in här. Jag e 25 å sambon 29. Vi har försökt i fem år. Har lätt pco säger dem. Har dock aldrig fått till en riktig utredning utan har bara blivit pumpad med medicin känns de som. Har genomgått flera misslyckade ivf å så kämpar jag som många andra med vikten. Lyckades gå ner 13 kg på tre månader förut. Men nu efter alla mediciner står de still. Å jag tror inte vi orkar med nån mer ivf.
Har som ni många mil till min familj. 60 närmare bestämt. Humöret går upp å ner å hoppet dalar för varje mens som kommer. Har väldigt oregelbunden mens tyvärr. Kram till er

Näe har ingen regelbunden mens. Som nu t.ex. har inte haft mens sen 10 juli... de e väl drygt 70 dagar sen... suck. Jag försöker träffa min familj en gång i månaden (tack sas för era ungdomsbiljetter på flyget). Min familj å mina vänner e mitt stora stöd å stöttepelare.
Har försökt stressa ner mer nu än vad jag gjort tidigare. Å röra på mej mer. Nu har vi köpt hus så kanske för ett tag att tankarna på barn inte blir lika intensiva även om hela kroppen skriker efter att bli mamma. Har även börjat gå till en naturläkare nu så vi får se ifall han kan hjälpa mej på nåt sätt.
Har ni berättat för familj å vänner om eran längtan å allt kämpande.
Jag gillar den här tråden. Att vi inte e så många så man kan hålla koll på vem som e vem e de någon av er som bor uppåt i landet? Kram till er

Vi har försökt i snart 2 år. Vi avslutade vår fertilitetsutredning förra veckan, inga fel har hittats och någon behandling har inte gjorts. Det har skickats en remiss till IVF utan vårat godkännande... Vi vill inte göra IVF än på länge, men det hade inte fertilitetsläkaren någon tanke på att fråga. Om jag inte har blivit gravid inom en viss tid (hur lång har vi inte bestämt) kommer vi att göra insemination på Carl von Linnékliniken i Uppsala. De har gett oss sitt godkännande. 

Jag har varit gravid förut, med en annan man. Då tog det sig på första försöket. Jag valde dock abort i v.14+1 p.g.a. att den blivande fadern misshandlade mig. Jag har inte kunnat bli gravid igen efter aborten... Jag tror stenhårt på att det är p.g.a. den som det inte vill sig nu (vet fler som är i samma sits). 

Hej där. Jag har med gjort gbp o gått ner 40kg. Jag 27 och sambon 39 försöker bli gravida. Innan min gbp fick jag diagnosen pco o många äggblåsor på äggstockarna. I dag va vi på första träffen för utredning/hjälp. Fått remiss till att lämna prover o mannen sperma prov. Jag ska 7dagar efter nästa mens få genomgå äggledarspolning. Sen får vi gå vidare. Så vi kämpar oxå efter +. Kul att vi verkar ha en del gemensamt med övervikt, gbp, äldre partner och barnförsökandet. Lycka till! :)