Kärlek trots att man inte har fjärilar i magen?
Hej. Jag behöver så mycket hjälp jag bara kan få just nu. Snälla var ärliga mot mig, jag tål att höra det.
Jag har träffat en man och hamnat i ett känslodilemma. Jag är ung (över 20) och garanterat väldigt naiv.
Jag har allt idag, ett bra jobb, fin bil, utbildning, fin bostad, fina vänner och är nöjd med livet, det känns komplett. Jag har varit singel i många år med kortare relationer som spruckit för att jag inte känt mig redo, känt mig pressad till ett vuxet liv som inte kändes aktuellt då eftersom jag inte kände mig stabil. Jag kommer sen tidigare från ett misshandelförhållande.Jag ser mina vänner bli sambos, skaffa barn och så vidare. Något som aldrig lockat mig förut utan snarare skrämt mig men på senare tid har jag hatat att komma hem på helgen till ingenting. Detta trots att jag har mycket sysselsättning så känns det som jag kommer hem till ett tomt hem.
Jag har inte orkat leta efter en kille. Det tog lång tid att bygga upp mig själv och mitt liv, så många år till att se det goda i människor och framför allt känna mig trygg.. Jag har under åren träffat killar som fått mitt hjärta att slå 3 gånger så fort, ett äkta kärleksrus och alla de gånger har jag trott jag var så himla kär och lycklig för att nån vecka efter inse vilken jäkla idiot det är. Men någonstans har jag hört att man vet när man träffat rätt person, att det känns i hela kroppen, man kan inte tänka på något annat, man bubblar av lycka, man ser på honom och ser att det är the one. Sen har jag hört att det inte alls är så, utan att har man träffat rätt så är det något man känner efter en tid. För den här kärleksbubblan man känner i alternativ 1 är bara i några veckor och när den spricker inser man att det inte alls är rätt. Och här är mitt problem.
Mannen jag har träffat är inte vad jag målat upp som min drömman. Han är raka motsatsen till det. Han får det inte heller att bubbla i magen av lyckorus och jag känner mig inte överhuvudtaget kär. Jag ser honom inte som värsta snyggingen heller, han behöver rustas upp i klädstil och frisyr , börja träna. Men det är något jag varit ärlig om och sagt att det inte rätt att förändra någon, alla ska få vara som dom är och kärlek ska inte vara ansträngt men han menar på att han håller med, han behöver lite av en kvinnas hjälp. Men han får mig att le så jävla hårt, han får mig att skratta, hans leende är så fint och hans personlighet så himla varm. Han är redo för ett seriöst förhållande och med öppna armar för att dela ett liv med framgång och motgång. En solklar trygghet. Men min bild utav en lång, mycket vältränad, solbränd, fint leende, snäll kille som jag träffar i fruktdisken på ICA finns fort farande i min skalle. Jag vill känna det där kärleksruset som vissa pratar om. Ni som har erfarenhet utav detta, hjälp mig? Kommer kärleken växa fram eller ska jag vänta på någon som ger mig fjärilar i magen? Vi har inte känt varandra mer än 2 veckor är nog en viktig detalj, vi ska självklart spendera mer tid innan vi ens blir seriösa men jag behöver höra från andra.. om jag har en förskönad bild utav kärlek?
Berätta gärna hur det kändes för dig när du träffa din sambo!