Fanny b skrev 2013-09-09 20:26:19 följande:
Jag skulle i detta fall sluta med att prata med flickans mamma och tala med sambon att klagomål från dottern till mamman som handlar om mig, och som är fåniga, kommer stanna mellan dottern, mamman och sambon. Vad jag tycker du bör göra i detta fall är att prata om detta med sin sambo, förklara hur du känner och hur du vill att din relation till hans barn ska bestå i. Vad som kan hjälpa om du själv tycker det är också att du slutar med att säga åt din bonusdotter, undantag om hon säger något elakt till dig, Utan att om hon t ex inte dukar undan efter sig efter måltider, så får din sambo säga åt henne.
Vi har det faktiskt så att det inte är jag som tar tillsägningarna. Men jag tycker att det känns hur konstigt som helst, jag lever i en familj men ändå inte. Hur kan man behandla båda lika om den ena måste hanteras med silkesvantar?
Anonym (förstår) skrev 2013-09-11 22:18:31 följande:
Jag förstår precis.
Mitt bonusbarn använder mig till att få igenom sin vilja och även för att "straffa" pappa när han försöker ha regler, Bonusbarnet är så pass gammal att jag inte har med uppfostran alls att göra utan bara bor som en extra vuxen men ändå är det väldigt praktiskt att säga att jag har för hård ton när det passar. Mamman köper alla klagomål och hämtar barnet på pappans vecka samt skäller ut min sambo vid de tillfällen barnet inte får sin vilja igenom och därmed blir arg/besviken.
Jag förstår att det är mammans beteende (och delvis för snäll pappa) som orsakar våra problem men det är jobbigt att ha en positiv inställning om och om igen när man vet hur det låter sedan. Jag går på en skör tråd konstant mellan att försöka hålla mig undan och inte bry mig om beteendet för att orka vara positiv... lätt? Nej.
Det är sjukt svårt att hålla sig undan i en familj, eller hur? Jag tycker det känns förfärligt, man är fånge i sitt eget hem... fast tvärt om.
Åh, tänk att fler har det så! Det här med klagomålen och det dåliga beteendet från biomamman.
Carolina7002 skrev 2013-09-13 14:56:17 följande:
Ahh, jag hade inte exakt samma problem som du, men visst är det svårt att vara bonus, och man är ju bara människa, inte någon helgon. Det är ju synd att barnet inte har någon aning om hur du påverkas av hennes beteende. Har du provat att prata om det? Det finns barn som man kan resonera med och förklara för hur du påverkas av hennes beteende. Jag tror det är viktigt att barnet förstår det, sedan är vägen lång till att hon också klarar av att göra bättre val. Det är kanske också läge att du pratar med mamman och förklarar att hur du känner. Jag menar att det också ligger i hennes intresse att du ska ha positiva känslor för barnet, och hennes beteende bidrar liksom inte alls. Jag är bonus och bio, och det vore hemskt om min son tvingades leva med en bonusmamma som inte tyckte om honom.
Vi har gått till en terapeut som sagt att biomamman och jag inte ska ha någon kontakt alls. Annars hade jag gärna gjort det, i synnerhet som att pappan är helt SJUKT dålig på att förklara min/vår bild av det hela. Han försvarar oss inte alls.
Vet du, jag har själv tänkt som du skrev i slutet. Det är i hennes intresse också men det verkar hon inte se alls. Jag tycker mindre och mindre om att hon är hos oss. Dessutom är hon väldigt noga med att inte ha henne mer än oss, om hon tar en dag för oss ska hon ha en "tillbaka". Lustigt att det är så jobbigt att vara med sitt eget barn, som är så pass stort att hon inte ens behöver bli hämtad från skolan.