hur stor omställning var det för er från 1 till 2 barn?

Jag tyckte inte att omställningen var stor alls. Har fyra år mellan ettan och tvåan.

Okej, som tvåan bra om nätterna? Berätta gärna mer jag vill så gärna, men kan ju inte gå & bli gravid & vara skraj.

Sov, menar om tvåan sov bra.

Vi har också fyra år emellan, perfekt! Den store sköter sig ju själv nu när den lilla kräver allt.. ;0)

Tvåan sov ganska bra på nätterna. Passade på att vila med bebisen när 4-åringen var på förskola (15/Tim vecka).

Med så pass stor åldersskillnad skulle jag inte vara skraj . Vi har 16 månader mellan våra första pojkar och nu 4 respektive 5,5 år till trean. De "stora" är ju så självständiga nu på många sätt och begriper ju vad en bebis är och har skapat sig en egen identitet i tillvaron. De tycker bara att det har varit jättekul att få en lillebror och är så kärleks- och omsorgsfulla. Det enda de klagat på är att de ibland får vänta: "Ååååh, måste han äta nu igen! Kan han inte äta ute." På kvällarna somnar de med näsan inborrad i lillebrors nacke.

Jag tror inte att det går att förutsäga hur livet blir med en ny bebis. En del säger lätt, en del andra svårt. En del får "lätta" barn en del får "svårare" barn. Om bebisarna sover eller inte kan säkert också te sig ganska slumpmässigt även om säkert arv spelar in. Man får helt enkelt ta livet som det blir, allt går inte att förutsäga.

Vi har 3,5 år mellan barnen och hade världens lättaste småbarnstid med första barnet. Han sov bra och skrek lite, allt har varit frid och fröjd. Då kom tvåan och var av en helt annan sort - sov illa på nätterna (fram till nyss, 15 mån), ständigt aktiv, skrek mycket (arg). Klart livet blev jobbigare än vad det hade varit med ett lugnt och nöjt barn. Och då har jag ändå en positiv grundsyn och har rätt stort tålamod.

Samtidigt har jag aldrig skrattat så mycket som detta första år med två barn, så jag skulle inte vilja byta bort den lilla illbattingen för allt i världen.     

Tack för alla svar, jätte kul att läsa andras erfarenheter hur det ter sig. :) 

Jag är glad att vi väntade länge på tvåan, för hon har sovit fruktansvärt dåligt på nätterna och jag hade helt ärligt blivt knäckt för länge sen om jag inte hade haft maken hemma dagligen. De första tre månaderna var han hemma med mig på heltid och han är nu ledig på heltid igen, medan jag jobbar. Jag ångrar inget, jag älskar dem båda och det är underbart att se hur de tyr sig till varandra, men hon har verkligen INTE varit en lättsam bebis, vi har snarare dragit oss för att gå ut för att hon varit så besvärlig.

Med så långt emellan hade jag inte tvekat alls, håller precis på och väntar på resultat här efter fjärde syskonförsöket ,anar ett litet svagt andra streck på testerna trots att det är några dagar kvar till mensen är beräknad...
Och vi har en dotter på 9,5 månader men vill ha syskon till henne ganska nära i åldern...

Det är väl mera hur man ställer in sig på att det ska vara , tar man dagen som den kommer så kommer det säkert att gå bra, spänner man sig och ska hålla minutschema så kommer de att slå bakut på stora syskonet också....

Fast jag talar ju inte av annan erfarenhet än av vår dotter (9,5 månad) och sen vad jag sett med syskonbarnen som nu är 12 , 8 och 4 år... Och dessutom har vår dotter varit extremt lättskött och sovit hela nätterna ända från början...

Vi har iallafll bestämt oss för att försöka, äl+4 idag

Vi hade en jättejobbig omställning med första, nu med andra så rullar det på. Storebror ska ju ha frukost, lunch och middag och man har redan ställt om livet. Han är i samma ålder som din son kommer att vara och det har varit så skönt! Jag har kunnat satt på en film och ta en tupplur då bebisen sover om natten varit jobbig. Dock har det varit mycket avundsjuka men det börjar lugna sig.

Det är 2.5 år mellan mina tjejer...

Jag fick en otrolig tvåbarnschock....

Stora tjejen gjorde grejer som hon aldrig gjort förut, kröp in i torktumlaren, stoppade saker i munnen, gjorde saker som hon absolut visste att hon inte fick eller hade gjort innan. 

Hon var snäll mot bebisen men ja ville ha min uppmärksamhet mer eller mindre.

Så där stod jag med en skrikandes bebis, fiskpinnar som brändes vid, luktade sur mjök och kräk, kissinödig och försökte få ur en bångstyrig tjej ur torktumlaren!

När jag ser tillbaka på det så måste det sett rätt roligt ut! :) Men då, ja då satt jag sen i soffan och grät, samt stod ivrigt i hallen med båda barnen när mannen kom hem....:) Efter 2-3 månader så hade jag fått koll på det mesta och storasyrran hade lugnat ner sig och lillasyrran var mer nöjd! 

Men det är härligt med två små...och ja klyschan stämmer! Det ÄR värt det! :)

Åh vad härligt att läsa era erfarenheter. Spännande då vi faktiskt blev gravid & väntar andra i början på juni :) hoppas vi får en lugn övergång haha!!

Grattis!

För oss blev det jobbigt på det sättet att nr 2 var så otroligt mycket mer krävande än nr 1. Vi har 1 år och 10 månader emellan och tur att stora är en sådan ängel alltså.... Jag tyckte nr 2 förstörde det fina liv vi haft till en början, men nu när vi vant oss vid det nya är hen självklar som en del i vårt nya liv!

Men livet ändrades för oss, mycket. Vi fick en käftsmäll av sömnlösa nätter, skrik och kaos helt plötsligt, typ som att bli förstagångsförälder

Stor skillnad. Det är 7 år mellan barnen. Svårt att tillfredsställa allas behov.

Tvåbarnschock blev det här. 3 år mellan barnen. En man som jobbar minst 60 h/vecka året runt. Inga släktingar i närheten

Ingen tvåbarnschock. Hur smidigt som helst med 2 underbara ongar och jag har 23 mån mellan mina. Lillebror var ingenting om man jämför med storebror som var en extremt krävande bebis.
Jag bar mkt i sjal och lillebror var nöjd att bara hänga med på äventyr.

Nu när de är 3,5 och 18 mån så leker de så fint och älskar varandra så otroligt mkt.

Har inte heller någon "barnvakt" eller "avlastning".