"vi som snart försökt hela jävla 2013 med första ungen"

Får jag gå med i tråden också? Känner att den arga och bittra tonen stämmer bra in på mig.

Jag och min man har försökt sedan februari 2012, på försök nr 18 lyckades vi, var överlyckliga i två veckor och sedan fick jag missfall.

Livet känns grymt och orättvist. 

Jag blev arg när jag hörde att prinsessan M ska ha barn 9 månader efter sitt bröllop, så borde det inte få gå till. Jag blir irriterad över folk som lyckas på första försöket och ännu argare blir jag när jag hör om folk som har betydligt sämre förutsättningar än vi lyckas skaffa barn efter barn utan problem. Jag vet att alla de där tankarna är elaka och irrationella, men de smyger sig på ändå.

Jag har varit hos gyn igen och ska få börja med provera, jag får nämligen inte mens av mig själv. Snacka om att vara trött på sin kropp.

Det känns bra att komma igång med behandlingen men om jag börjar med provera idag dröjer det ungefär två veckor innan jag får mens, och ÄL två veckor efter det känns fruktansvärt långt borta. 

Jag sökte hjälp efter 10 månader av försök, hade dock ingen mens under den tiden så att prata om försök är lite missvisande.

Bara några veckor senare fick jag komma på första besöket. Det var i början av december. I januari tog jag min första pergotimekur.

Jag går privat och blir alltid mycket väl bemött. Jag har egentligen aldrig blivit nekad något jag bett om. Däremot har jag hört flera skräckhistorier om vanliga kvinnokliniken, mest verkar folk vara missnöjda med väntetiden.

Min gyn ville att jag skulle avvakta med ny behandling en hel månad efter mitt missfall, vilket var väldigt jobbigt eftersom jag visste att det skulle bli 4 veckor av väntan, 4 veckor utan mål, saker att se fram emot och utan hopp. Men jag antar att han hade sina skäl till det beslutet. 

För fem veckor sedan fick jag missfall, idag skulle jag ha gått in i vecka 12.

Ibland tror jag att jag kommer att förlora förståndet av det här, få ett nervöst sammanbrott eller något ...

Jag är inte heller med i statistiken, har försökt i snart 20 månader.

Jag är 27, min man 28. Vi har varit tillsammans i 7 år, gifta i ett. Vi bor i ett hus på landet och arbetar båda som lärare.

Vi har försökt sedan februari 2012 men tyvärr har jag hypotyreos och PCO och det försvårar saken. Jag har mer eller mindre ingen egen ÄL men äter hormoner för att få det.

Blä, fick mens idag. Vaknade i ett blodbad. Kul start på dagen.

Nu väntar jag på att min läkare ska ringa så att vi kan planera nästa pergotur. Är djävligt trött på att behöva blanda in utomstående i vår barnverkstad.  

Mitt frikort går också ut i december, sedan blir det att betala igen. Å andra sidan går det ganska fort till man får ett nytt frikort. Jag är 27 år och har frikort samt får en skaplig rabatt på alla mina mediciner på apoteket.