Ess skrev 2013-09-15 21:40:51 följande:
Den känslan hade jag förstått bättre om det inte var så att du själv också har barn. Jag ser inte anledningen till att det tvunget är han som ska flytta till dig, du måste va minst lika bunden till skola, kompisar, ex osv som han är.
Annars så får du ta det stora steget att prata med ditt ex om vad han tycker, och sen antingen minska ditt umgänge eller att de får va hos sin pappa mindre.
Du ger hans barn och ex skulden för något som du inte själv är villig att göra.
Jag förstår din tanke. Jag klandrar mig själv för mina känslor väldigt ofta, för det här är inte rationellt egentligen och inte heller någon trevlig känsla att ha. Jag önskar verkligen att jag slapp känna såhär, och jag har försökt - verkligen försökt - tänka om men jag kan inte kontrollera den här svartsjukan som jag skulle vilja kalla det.
Min bonus är ett underbart fint barn som jag engagerat mig mycket i fram till nyligen. Och jag tror att detta grundar sig främst i att det är långt mellan oss vilket gör att de känns nästan som egen familj (med ett ex som mamma) och vi en familj - när vi egentligen vill vara en enda stor familj. Och enligt min partner så är vi ju det men jag kan inte rå för att jag känner mig svartsjuk på att de har så mycket egen tid utan att vara involverad. Det främsta är nog som jag skrev, att jag inte klarar av tanken att han har något med ett ex som han inte har med mig. Jag vill mer än gärna leva med honom och ha barn med honom, jag vill ha en förenad familj, där vi alla finns och ett gemensamt barn och jag tror, när jag försöker tänka rationellt, att det handlar om att det känns som att de fastän det är slut har ett starkare band med varandra än jag och min kille har endast på grund av barnet. Jag kan inte tävla med det, förstår du hur jag menar?