AP - trygga barn eller bara otrygga föräldrar?

Vill bara lägga till att jag själv lever efter många av AP-principerna, men kanske inte alla... Jag skulle aldrig kalla mig för en AP. Jag låter inte mitt barn ligga och skrika. Barn skriker för att något är fel, och jag vill såklart inte att det skall vara fel. Han sover (gott) i egen spjälsäng i samma rum som jag och min man. Ibland bär jag honom i mei tai (men inte särskilt ofta). Vi myser jättemycket och kelar och gosar hela dagarna Jag flaskmatar (eftersom amning inte fungerade för oss). Etc etc.

Hm. Det ser ut som om jag tror att AP låter sina barn ligga och skrika, haha - det skall in ett MEN efter "jag skulle aldrig kalla mig för AP".

Jag skulle tro att dte är trygga individer helt enkelt. Många föräldrar i dag är rädda och ängsliga och måste hela tiden kolla om "de gör rätt". Media har skapat detta är min tro.
Själv är vi nog AP men utan att ha läst på innan. Vi har bara agerat efter vad som känts bra för oss. Är jag otrygg? Nej inte det minsta. Däemot tillräckligt trygg i mig själv för att göra på mitt sätt.

Jag tycker nog AP är ett mer naturligt förhållningssätt till föräldraskapet, men man blir oerhört ansatt och kritiserad om man väljer att lyssna på barnets behov och önskemål, till skillnad från "mama-föräldraskapet", där man fortsätter sin egostil och struntar fullkomligt i vilken sorts barn man fått och vad de önskar. Därför läser nog många på som redan valt den här vägen, för att kunna motivera VARFÖR man gör som man gör. Det är liksom inte okej i omgivningens ögon att man som förälder väljer bort sig själv ett tag och bara låter det nyfödda barnet styra.

Jag har själv haft stort självförtroende hela livet och är delvis uppvuxen med samsovning och en sorts fysiskt nära föräldraskap som inte är så vanligt i min generation, så för mig var det helt naturligt att välja att barnen går först och deras behov är viktigare än allt annat.

De föräldrar jag känner som kör AP är otrygga människor som skapar otrygga barn.
Eller ja, barnen är jättetrygga med dem, men inte med andra vuxna (tex på dagis) och inte ensamma.
 

Jag tror du har rätt till viss del. De som inte har någon egentlig aning om grundtanken och tror att det handlar om sjalar, samsovninng och långtidsamning kan bli aningen överdrivna i deras predikande.

Och ja, jag tror tror på grundtanken.

Jag tror att folk som blir extrema i sitt föräldraskap är de som är osäkra. Sedan behöver det specifikt inte handla om AP. Jag håller med MalinEddie. Om man har ett behov att skrika ut att man ska amma i flera år, att samsovning är ett måste och att barnvagnar är det värsta som har hänt, ja då tror jag att man är osäker i sitt föräldraskap. Vissa skapar ju nästan en form av fanatism och då tror jag att man i grunden är osäker. Kan tillägga att även jag tror på grundtanken.

Tror du barnen blivit otrygga pga sina föräldrar? Eller kan det vara så att föräldrarna samsover, långtidsammar, bär istället för att använda vagn etc för att barnet tydligt visat att det mår dåligt av motsatsen? Att barnet skapat sin förälder och inte tvärtom. Bara en tanke.