Mår skit när bonus är här :(

Du låter dina känslor gå ut över en unge på 4 som är oskyldig när du borde vara vuxen och prata igenom det med sambon och bio mamma? Hur destruktiv och bebisaktig är man inte då med ditt beteende

Sluta med det då?

Stackars barn...

ja det ändrar sig och ja det blir bättre! 

Har haft samma som du och det som hjälpte mig är att barnet är ett litet oskyldigt barn som inte bett om sina föräldrars skilsmässa och det kan inte hjälpa att föräldrarna är puckade.  

Se barnet som en allierad  nån som ändå står på din sida.

Glöm inte att barnet är 50% din sambos!  Den du lever med, den du älskar, den du valde att skaffa barn med.  Halva generna är från den drömmannen i ditt liv.   Se dom gemensamma dragen. Kanske hen skrattar på samma sätt? Kanske en gest eller en blinkning är samma som sambons?

Se något hos det här barnet som bara DU ser.  

Sen är det sälvbehärskning som gäller.  Du kan inte ändra på det förflutna och det kan inte din sambo heller.  Hur sur och fräsig du än är så hjälper det inte.

Försök istället att vända på det och se det positiva - se det du KAN göra något åt.  

Du KAN göra helgen med bonusen till en trevlig stund i lugn o ro där barnet har två personer som gör tillvaron dräglig och trevlig och skapar roliga minnen.

Du är den vuxna o du väljer hur helgerna ska vara - sura och otrevliga och något som gör att barnet inte vill vara där eller till en trevlig helg där barnet kan få chans att andas och finna ro?
Du väljer...  

Jag förstår att du kanske vill ha råd från folk i samma situation som kommit ur den här känslan men jag är i samma sits som dig och det känns skönt att man inte är ensam.

Det hemska är att min kille är jätte sträng med andras barn (t.ex. hans syskon barn eller mina syskon barn) när dom är på besök hos oss men då det gäller egna ungar så låter han dom göra hur de vill. Det känns som om hela vårt förhållande stannar upp och allt koncentreras till barnen. Det skall åkas till badhuset, gå på Cafe eller till leklandet..hela veckan fullspäckad med aktiviteter de har valt. Och varenda gång slutar det i bråk från barnens håll och de är missnöjda fast de får göra en massa roligt! Jag hatar det, jag har börjat tycka att de är såå otacksamma!! Fast jag lägger hela mig själv och mina intressen till sidan när de är här men jag börjar få nog!

Har pratat med min kille om detta och han förstår att man inte skall skämma bort barnen så mycket och att barnen skall lära sig att ha tråkigt med men sen när de väl är här så glöms det bort. Han tycker snarare att jag är otacksam och han säger hela tiden att jag visste att han hade barn...

Det byts alltid på söndagskvällar och redan på vår barnfria vecka på fredagar börjar jag få ont i magen.

Hej Ts, 

det låter jobbigt men svaret är kanske lite hårt: det ändras bara om du ändrar det!  Du kan det!

(Jag har varit ett hatat styvbarn och det har satt spår, drömde mardrömmar upp i 25-årsåldern. Kände att min enda förälder valde bort mig, dessutom. )

Barnet är inte sin mamma. Din man har valt DIG, han har medvetet valt  ert barn. Du måste våga lita på att det bär!

Tänk också på att barn fattar så mycket: hur skall halvsyskonen få en harmonisk relation om du ogillar bonusen? Bonusen kan ju mycket väl  föra över er relation till syskonrelationen - vad gör du då?? Det här gäller hela din familj, hela ditt barns liv. När du en gång är död kommer barnen fortfarande att vara syskon. 

Jag vet att magkänslor inte är lätta att rå över. Men tänk så här: tänk om vi skiljer oss och mitt barn får en bonusmamma som inte tycker att det är lika fint som du tycker att det är, hur blir det då?
 Om du alltså har svårt att lägga band på dina egna känslor inför bonusen och  inte kan agera efter mottot "behandla andra som du vill bli behandlad själv", så försök med "behandla andras barn så som du vill att ditt barn skall bli behandlat".