Varför måste vi tvinga dem??
Så har det åter en gång varit dags för barnen att vara hos sin andra förälder... De åkte dit i fredags precis som de brukar varannan vecka...
Och precis som vanligt så har dagarna innan varit fyllda med trauma... De vill inte, de försöker säga det bestämt "vi vill inte dit!" och vi, jag och min sambo försöker peppa dem, övertyga dem om att de kommer ha det roligt, att den andra föräldern väntat på dem. Men nej... När det inte går att säga det klart och tydligt så börjar gråten... "vi vill inte snälla!!!"... och jag och sambon sitter där handfallna, vad kan vi göra, försöker peppa dem... prata om vad vi skall göra nästa vecka... låtsas om som om helgen de är hos den andra föräldern är ett hål i tiden... för nämner vi att de skall dit så kommer gråten och ångesten... Den minst* vill inte släppa taget, klamrar sig fast som en igel.. Denna gång fick h*n komma hem från dagis i torsdags... Spänningshuvudvärk... "Ja som vanligt mår h*n dåligt när det är dags att åka dit...." Så säger dagisfröken när barnet hämtas i närmast katatoniskt tillstånd... Vad skall vi säga?? Vad kan vi göra??
"Jag skall berätta att jag inte vill dit något mer!!" Den lill* har upprepat den mantran flera gånger sedan de senast var där... Har blir arg för att det inte spelar någon roll om VI vet det... Utan att det är den andre föräldern som styr... Försöker säga att det är så... utan att skylla på den andre... "Jag skall säga det till själv att jag inte vill dit något mer!!"... Älskade barn... det hjälper nog tyvärr inte!!
Ett dagisbarn och ett lågstadiebarn som sista natten kryper ner i våran säng och krampaktigt klamrar sig fast vid mig och sambon...Och vi MÅSTE tvinga iväg dem...
De ringde varje kväll... grät... saknade oss... saknade att vara hemma... I morse kl 8... "Får vi komma hem nu??Snälla hämtas oss!!!!"
Väl hemma.. den lill* som ett plåster... "jag vill inte vara utan er...." Ledsen men samtidigt lättad över att vara hemma... Den stora lite lugnare... men även den stor* vill hela tiden vara i samma rum som oss... De ville till och med att både jag och min sambo skulle sitta med dem när de badade... de fick panik annars... Gör så ONT!!!
Den lill* som sitter tyst och ledsen på golvet... efter mycket lockande och pockande för att veta vad som är fel så kommer det "Jag har sagt det förr men vågar inte säga det för jag är rädd att ni skall bli arga!!!" "Men älskling inte blir vi arga... vad är det gosis.. vad gör dig ledsen??" "Jag vill inte dit!! Aldrig!! Varför måste jag det?? Jag vill vara hemma!! Saknar er för mycket!!!" gråter så h*n skakar... Och jag och min sambo sitter maktlösa och ser på... Vad kan vi göra??
Vi skulle så gärna vilja säga att de slipper!! Säga att de inte behöver!! Att de får stanna hemma!! Men det får vi inte säga... De har rätt till båda sina föräldrar... vilket i praktiken betyder att vi måste TVINGA iväg dem varannan vecka för umgänge... Mot deras vilja... Mot deras hälsa... För att lagen säger att de måste få träffa båda sina föräldrar!!
Och de vill ju bara få slippa!!! Men nej de är för små för att kunna säga vad de vill...
Det finns inget direkt hotfullt med den andre föräldern... Vi misstänker inget våld, inget bråk ja inget direkt som kan förklara det hela... Men tydligen så saknas kärleken... För barnen känner sig inte älskade där... De känner det som en barnvakt de inte ens tycker om...
Är ni fler där ute?? Som sitter som mig och min sambo och försöker varannan vecka laga trasig barn inför och efter umgänge??
Vad gör man?? Hur kan jag skydda dessa barn...
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-09-15 23:37
MMed meningen "Tvinga i väg dem varannan vecka" menar jag att vi sitter där varannan fredag och måste tvinga iväg dem för deras helg hos den andre föräldern... INTE att vi har varannan vecka...